Om åren som försvann.

Jag var 18 år. Minns att jag ville gå ner några kilo till student- balen. Inte så mycket liksom, jag var rätt okej, men bara några kilo så att jag skulle se perfekt smal ut i klänningen.

Lyckades inte. Efter balen jobbade jag hela sommaren på kafé och bakade kakor och i stället för att gå ner de där 5 kilona gick jag upp ytterligare fem. Inte så märkligt eftersom jag levde på kaksmet och kvällarna bestod av tjejkvällar med polly, zoo och popcorn. När sommaren var slut hade jag panik. Jag hade alltid tyckt att jag var ganska söt, men plötsligt föraktade jag vad jag såg i spegeln.

Jag reste till Dublin och det enda jag hade i huvudet var mat. Skippade pub- kvällar för att jag hellre ville sitta hemma och stirra in i väggen än att få i mig kalorier på en pub och känna mig fet i ett främmande land. Väl hemkommen till Sverige tränade jag som en galning och märkte att det plötsligt var väldigt lätt att inte äta. Åt bara precis vad jag behövde. Kolhydrater blev min största mardröm och mina 5 kilon var borta för länge sen, och balens fem kilon oxå för den delen. På en tågluff runt Europa levde jag på frukt, naturell youghurt, kaffe och cigaretter.

Hemkommen från tågluffen var mina kompisar oroade och pratade med min mamma. Jag tyckte förstås att de överreagerade då jag ju minsann bara hade blivit lika smal som de och hatade att jag hela tiden hade mammas hökögon över mig. Och mina vänners oxå för den delen.

Som tur var skulle jag börja musikalskola. Bort från familj och vänner. En nystart utan hökögon. Nu kunde jag äta som jag ville. Prestations-ångesten på skolan gjorde ju dock inte saken bättre. Jag promenerade eller simmade varje morgon före frukost, dansade två-tre timmar på skolan ( med ångest för alla speglar) och gick ofta på två pass på gymmet på kvällen. Matintaget bestod ungefär av en knäcke-macka på morgonen, ett stort äpple till lunch, en varma koppen och ett ägg på kvällen. Den lilla energi jag hade gick åt till att räkna ut hur mycket jag kunde tillåta mig att äta på dagarna i stället för att utvecklas som musikalartist.

Jag träffade en kille som dock började ha lite koll på mig och som fick mig att äta, men ganska länge vart det omvänd effekt. Så fort jag ätit för mycket hängde jag över toasitsar och bad till Gud att ingen skulle höra mig eller se spår efter att jag spytt upp allt.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt en dag hade jag fått nog. Plötsligt en dag såg jag att jag var väldigt smal, plötsligt en dag kunde jag behålla pastan och vinet i magen utan att ångesten tog över hela min kropp. Plötsligt en dag kände jag att jag ville ha livet tillbaka. För en ätstörning tar ifrån dig hela ditt liv. Du blir osocial, tappar utstrålning, ja du tappar hela din personlighet och all din livslust.

Nuförtiden äter jag vad jag vill utan att få ångest, men det tog tid att komma dit. Fortfarande kan jag få små återfall, och fortfarande längst in i bakhuvet har jag en liten koll på vad jag äter, men jag har hittat min balans, och det är jag oerhört glad över. För det finns ju inget bättre än att dricka vin och äta pizza med vänner, unna sig en morotskaka till kaffet, ha picnic med massa godsaker. Om du så var smalast och snyggast i världen, hur kul skulle det vara om allt du gjorde var att sitta hemma själv och stirra in i väggen för att du är så rädd att du ska tvingas äta bland folk?

Jag vet att jag hade tur, jag hade människor omkring mig, och jag kunde ta mig ur mina problem på egen hand. Det var väldigt svårt, och jag vet att det är många som har det ännu svårare. Men jag hoppas att folk kämpar och hjälper varandra. Det är en hemsk och vidrig sjukdom. Och det är hemskt att samhället fått framförallt oss tjejer att tro att vi är lyckligare ju smalare vi är. För så är det verkligen inte. Inte nånstans.

En reaktion på “Om åren som försvann.

  1. Pingback: Berätta vem du är! - Isabelle Pedersen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>