Etikettarkiv: tonåring

Önskerubrik: ”Hur jag var som tonåring”

Det finns en bild, en känsla, som etsat sig fast i mitt hjärta och mitt minne och som alltid dyker upp när jag tänker på min tonårstid. Det är vår ( faktiskt råkar jag veta att det var den 28 maj, alltså i förrgår fast för ungefär halva livet sedan). Jag är 16 år och jag dansar i en uppförsbacke på Östersunds gator, på väg till en fest. Jämtlandsträden har slagit ut i sin fullaste blom, och bredvid mig går min bästa vän och vi dricker Kopparbergs päroncider ur flaska. Jag är så medveten om vårt tonåriga lyckorus att jag tvärnitar framför ett stort träd vid ett hus och utbrister: ”Vi måste alltid minnas den här dagen! Nu står vi stilla här en sekund och verkligen njuter av att vara 16 år och på väg till världens bästa fest.” Så gör vi det, innan vi springer vidare mot festen (Där jag under kvällen kommer träffa mitt livs första stora kärlek).

The virgins

Det känns som om jag var allt och ingenting när jag var tonåring. Jag var plugghästen, körtjejen, idrottshataren. Drömmaren, poeten, romantikern. Jag var hon som fyllde dagböckerna sida ut och sida in med tonårsångest, daddyissues och namn på pojkar som alla spelade musik. Jag var hon som rökte mest på festerna, var kvar bland de sista på efterfesterna, klassisk härjarinna. Jag var hon som alltid jobbade helger på stadens museum, uppträdde på bröllop och festligheter och sjöng solo på alla skolkonserter.  Jag var hon som fick bra betyg, men visste att hon kunnat bättre, och kände att hon aldrig riktigt räckte till.

check out my new Facebook page!
Högstadiet var ganska så trist. Då drömde jag bara. Läste böcker, skrev noveller som jag stoppade i byrålådan, fick MVG i alla ämnen och trodde att jag aldrig någonsin skulle få kyssa någon. Jag var 15 år och okysst och skämdes ihjäl om någon annan än mina bästisar skulle få reda på detta. Men så kom gymnasiet, och för mig kändes det som om livet började då. Jag hamnade i en klass med likasinnade människor, var pirrig i kroppen ungefär jämt och fick hångla på varje fest. Jag var för det allra mesta väldigt lycklig under min gymnasietid och jag minns den med otrolig värme i hjärtat.

Untitled

Efter gymnasiet kom dock en ganska tung tid för mig. Den platsen jag trodde att jag hittat löstes upp och min prestationsångest övergick till något destruktivt. Jag reste runt i Europa innan jag började musikalskola och under dessa sista år som tonåring var jag ofta fylld av en stor tomhetskänsla. Den spralliga, peppiga Isabelle försvann successivt allteftersom jag började räkna kalorier. Det var väldigt mycket som var fint med denna tid, men jag var ständigt i en bubbla, och jag känner en stor sorg över att det blev så. Känner en ännu större sorg när jag tänker på att det är så många som kämpar med det här någon gång under sin tonårstid eller tidiga vuxenliv. Att kraven utifrån ska äta upp år som annars hade kunnat vara magiska.

damaged.
Jag kan dela upp min tonårstid i tre delar. Drömmaren som bara väntade på att livet skulle börja, den spralliga som var alldeles överlycklig över att livet faktiskt till slut började, och slutligen åren som till stor del försvann.

Det fina är, att när jag tänker på min tonårstid, relaterar jag oftast till den lyckliga tiden. Den var så överjordiskt magisk i sin enkelhet, och det fina i efterhand, är att man oftast mest minns allt det fina. Det är de minnena som etsar sig fast, som blir till bilder på hornhinnan och som ibland ger en sådan nostalgisk värk i bröstet att man nästan förgås. Jag romantiserar tonåren väldigt mycket. Det är något som är så fint med att lära känna sig själv, även om man ibland tar långa omvägar. Det är så mycket som är nytt och spännande, så mycket man är med om för fösta gången, och den känslan är på något vis oslagbar.

(Klicka på bilderna för att komma till källan)

Är ni nyfiken på hur jag såg ut som tonåring, då hittar ni några bilder här, och några bilder här.

Kom även på att jag glömt märka de tidigare önskeinläggen att det var just önskeinlägg. ”7 saker jag inte varit med om om jag inte hade haft min blogg” och ”Det finaste jag har i min garderob”, och ”Vad som får mig att inse att det är sommar” är de tidigare önskeinläggen. Puss och tack för er hjälp!

Translation: This post is about my time as a teenager. Read in english here.

Nice_6273

Lucka 23 i Emilys kalender; Berätta om en gång då du kände dig ensam.

marockanskt golv blå himmel duvor

Det är augusti och jag ligger på en solstol på en strand på Kreta. Det är mörkt ute, men stjärnorna lyser, och ljuset från några barer på stranden. Jag sippar på en alkoholfri drink och Bob Marley sjunger om kärlek i högtalarna från hotellbaren bakom mig. Baren som jag precis smet ifrån. Fick nog av rödnosiga, pratglada släktingar och behövde lite tid för mig själv. Jag är 16 år och min hjärna går på högvarv precis hela tiden. Mitt hjärta slår dubbla slag och trots att jag längtat efter den här resan hela sommaren vill jag inte vara här. Kvällen innan vår lilla släktresa råkade nämligen vara den bästa kvällen i mitt liv, och jag kan inte sluta tänka på att det känns som om jag slösar bort livet här. Som om min tonårstid slås bort med vågorna. Kan heller inte sluta tänka på hans snälla ögon, på hans mjuka läppar, på hur han inte släppte min hand under hela kvällen framför Storsjöyrans alla scener. Jag vill bara hem. Vi har bestämt att vi ska höras då. Vi har bestämt det fast vi vet att han ska flytta till Norge och börja en ny skola bara 3 dygn efter min hemkomst ifrån underbara Kreta som just nu bara känns som en svettig plåga där minuterna segar sig fram. Minuter då jag hade kunnat vara med honom innan han flyttar! Jag fortsätter dricka alkoholfria drinkar och smygröker bakom hotellhörnet.

Jag minns hur jag står framför spegeln 1,5 vecka senare. Jag är lite brunbränd och solblekt i håret och jag bestämmer mig till slut för att ta på mig min nya gröna tunika. På smala tonårsben staplar jag till bussen som tar mig in till stan. Vi har bestämt att vi ska gå ut och äta. Han och jag. Vi tänker att det kanske är bra. Kanske vi inser att vi inte tycker om varandra så mycket ändå, att det blir lättare då när han ska åka. Vi har fel.

De följande 3 dygnen är som en dröm. Det där filmiska jag drömt om, fyllt dagböcker med, visualiserat till förbannelse men nästan gett upp hoppet på, händer äntligen. Och allt känns så naturligt, så självklart och så ohyggligt spännande och vi kan inte sluta titta på varandra. Inte sluta ta på varandra. Jag är upp över öronen förälskad och det känns som om inget i världen skulle kunna stoppa oss. Men något kan det. Hans resa bort till grannlandet där han ska tillbringa ett helt år. Han vill inte ha avståndsförhållande. Det funkar inte, säger han som är 4 år äldre men med ungefär fyra livstiders mer erfarenhet, tycker jag. Jag säger att jag förstår.

Sista morgonen, innan han ska åka skjutsar han mig till en busshållplats som ska ta mig de 1,5 milen ytterligare hem till mig. Jag kysser honom hejdå, försöker le och önska honom lycka till, men så fort bildörren slår igen bakom mig brister det. Jag gråter hysteriskt hela bussresan hem, och fortsätter gråta hela dagen, som om det inte finns något slut. Han är på väg till sitt nya spännande liv och jag har 2 år kvar på gymnasiet. Och det vill jag berätta, att aldrig någonsin har jag känt mig så ensam, som just precis då. Just precis i det ögonblicket då jag efter år av väntan äntligen förstår hur det var att vara riktigt kär, men ändå inte få vara med den personen.

Detta är näst sista luckan i Emily Dahls bästa julkalender.

Translation: Number 23 in Emilys calender; Tell me about a time when you felt lonely. Read in english here.