Etikettarkiv: samhällsstrukturer

Vi vill ha en värld där alla har samma förutsättningar – på vilket sätt är det skrämmande?

Jag älskar att träna. Det får mig att känna mig stark och sund och lycklig. Trots detta så hatar jag hur vi hela tiden matas med föreställningar om hur den perfekta kroppen ska vara. Jag hatar att flera år av mitt liv försvann i ätstörningar och att jag fortfarande känner mig mindre attraktiv om jag går upp 5 kilo, fastän jag är mycket medveten om att det inte är så! Jag hatar att jag också per automatik har känt mig svag hela livet. Hur jag fortfarande ibland inte vill vara med i volleyboll-matcher för jag tänker att jag kommer förstöra för de andra, förstöra för alla som kan på riktigt.

Shortcut-Nr2_2014_Omslag_Elaine_MG_1812-2

Jag älskar att jobba. Jag har ett jobb som jag trivs alldeles strålande med. Därmed inte sagt att jag är lat för att jag tycker om att vara ledig. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där jobben definierar vilka vi är. Att vårt jobb bestämmer hur intressanta vi är som människor. Jag hatar att det är så creddigt att jobba och ständigt vara så busy att vi tar helt slut på oss själva. Jag hatar obalansen. Att vi antingen jobbar ihjäl oss eller inte har något jobb alls.

caseapp_0661

Jag älskar att känna mig fin. Att ha nya kläder och vara nyduschad och fin i håret. Då känner jag mig trygg. Jag hatar att det är så. Jag hatar att jag har reducerats till mitt utseende ända sedan jag var liten, och vilka spår det satt. Jag hatar att jag fortfarande kan känna mig obekväm om jag springer på någon när jag är osminkad och har skitigt hår. Jag gör det ändå, men inte helt obrydd.  Jag hatar att jag genom historien fått jobb och tänkt att jag bara fått dem på grund av mitt utseende och inte på grund av att jag är duktig på det jag gör. Att jag nedvärderat mig själv så mycket. Jag hatar att jag har åldersnoja delvis på grund av att mitt ansikte kommer få rynkor och mina bröst kommer att hänga. Jag hatar hatar hatar och skäms över det! Men hur ska jag tänka bort tankarna när jag i 32 år har definierats kring mitt utseende?

305197_10150956096680078_1025634348_n

Jag älskar barn och tänker att jag vill ha det en dag.  De är supergulliga och härliga och vissa säger att de är meningen med livet. Sluta säg att de är meningen med livet! Du har all rätt att tycka att det är så för dig, men tänk dig för vem det kan såra! Och sluta fråga vartenda par i 30-årsåldern när de tänkt skaffa barn! Du vet ingenting! Du kanske hugger en kniv i deras hjärtan. De kanske inte kan få barn? De kanske har försökt i flera år men bara fått missfall? De kanske Gud förbjude INTE VILL HA BARN och tycker att det finns andra meningar med livet? Hur som är det varje persons ensak så take a chill pill och sluta hetsa kring barnfrågan och kärnfamiljsnormen!

MG_8318

 

Jag älskar män. De är sexiga, smarta, roliga och fantastiska på många sätt. Trots detta så måste jag få bli arg iband. Trots detta ligger jag ibland sömnlös om nätterna. Trots att jag älskar män så spyr jag på könsmaktsordningen och patriarkala strukturer. För hur fantastiska män jag än har i min närhet så lever vi i en värld som är långt ifrån jämställd, som bär spår av tusentals år i förtryck. Jag hatar att jag ständigt är rädd när jag går hem på kvällarna. Jag hatar att jag ständigt anpassat mig i relationer. Jag hatar att jag alltid satt ett värde på mig själv utifrån hur män ser på mig. Jag hatar att en man en gång för länge sen tog sig friheten att ha sex med mig trots att jag sov. Jag hatar dessutom att jag först la skulden på mig själv. Att jag stod och grät i badrummet den natten och funderade över om jag inte varit tydlig nog när jag sa nej. Jag hatar att män ibland har haft mage att bli arga när jag följt med dem hem och samtidigt sagt att jag inte vill ha sex. Jag hatar att jag blivit sextrakasserad i jobbsituationer. Jag hatar att jag tjänar mindre än män. Jag hatar att jag bor i ett land som relativt sett har det jämställt, och att det trots detta är så långt kvar, både när det kommer till diskrimeniering av kvinnor, men såklart även när det kommer till diskriminering av alla slag. Det säger så mycket om hur fruktansvärt det är i resten av världen. Jag hatar att kvinnohatet har nått orimliga gränser på senare år iom sociala medier. Att vi blir reducerade till manshatande feministfittor för att vi säger sanningen och kämpar för en bra sak som gynnar alla. Att vi får ta så mycket skit för att vi är trötta på strukturer som går tusentals år tillbaka i tiden och som vi vill göra något åt. Hur kan det vara så skrämmande? Vi vill inte reducera män från världen. Vi vill inte peka ut och skuldbelägga varje man. Vi vill att alla män ska vara på vår sida och jobba för ett samhälle där vi alla – du, din partner, dina barn, dina föräldrar, dina vänner ska ha samma förutsättningar och kunna känna sig trygga på alla platser, i alla situationer. På vilket sätt är det skrämmande?

Translation: This is a text about how I’m tired of the norms in our society. Read the google translated version here.