Etikettarkiv: Livet

En glimt av tid mellan två evigheter

Jag märker att tiden går eftersom ytterligare plantor dött i min lägenhet. Torkade och sköra står de bakom tunna gardiner, som en erinran om att inget varar för evigt. Att tid passerar. Att årstider kommer och går.

tempus_höst_8247

Jag märker att tiden går eftersom kapitel tagit slut, och meningar byggts om för att passa historien, som fått andra utgångar än jag från början anade. Människor som stått mig nära har förvunnit, antingen för att livet kom ikapp, och allt sågs i ett annat ljus än tidigare. Eller för att tiden rann ut, för att deras hjärta ögon öron inte orkade mer, och kvar stod vi med tårar och tomhet, med minnen och röster som nu bara bor vidare inom oss. Inom oss som står kvar nere på marken.

Livet. En. glimt. av. tid. mellan. två. evigheter.

tempus_höst_8085 Jag märker att tiden går eftersom klockan tickar allt fortare. Är det för att jag är lyckligare nu? Eller är det bara för att jag är äldre? För att varje timme blir en allt mindre procent av tiden jag levt. För att tid är relativ. Det skrämmer mig oavsett.

I. wanna. be. forever. young.

curly_hatt_8077

Jag märker att tiden går eftersom jag fått en ny huvudperson i min bok. För 4 månader sedan visste jag inte att han existerade. Idag är han allt jag vet. Allt jag vill ha. Han är den finaste jag mött. (Livet. kan. ta. de. mest. oväntade. vändningarna.)

tempus_höst_8300

 

Jag märker att tiden går eftersom siffran på min ålder inte längre stämmer överens med den jag känner mig som. En skräckblandad förtjusning uppstår i mitt bröst när folk runtomkring mig berättar att de väntar barn. Redan? tänker jag, innan jag inser att det inte alls är tidigt.Det är på något vis slut på det som varit (sorgligt), men början på något nytt (fint).

Ibland. snubblar. man. till. när. man. försöker. hänga. med.

tempus_höst_8152

 

Jag märker att tiden går eftersom jag trots dödsångest och ålderskriser kan andas lättare nu. Jag trivs i min kropp. Jag trivs med vad jag tycker om. Jag trivs med den jag blev trots alla år av existensiell ångest. Och trots att jag inte vet hur allt kommer bli (livet tar de mest outgrundliga vägar, är det inte spännande så säg?), så är jag taggad att ta reda på det.

tempus_höst_8521

 

Det är mörkt ute nu. Klockan är bara 4.
Han sitter bredvid mig och försöker tjuvläsa.
Vi är på vårt första kapitel och jag har fjärilar i hela magen, för jag vet att vi kommer skriva många tillsammans. Har aldrig varit så säker på något.