Etikettarkiv: åldersnoja

Min barndoms somrar, ångest över tid som går och peppiga klyschor

Måste ha drömt nåt konstigt inatt för när jag vaknade kände jag mig främmande för min egen säng och när jag tittade ut genom fönstret kändes det konstigt att jag inte var i mitt barndomshem i Helsingborg.

bloppis_1617

Jag minns min barndoms somrar så starkt ibland att det tycks mig helt och fullkomligt overkligt att så många år passerat. Jag minns hur jag hoppade upp till sommarlovsmorgon, hur jag sprang ut till brevlådan varje dag för att se om jag fått brev från någon av mina brevvänner som jag skaffat via KP. Jag minns hur Frida alltid knackade på balkongdörren och hur hon tog med mig ut på bus som att palla äpplen och busringa på dörrar. Jag minns hur jag och Emelie ordnade bullkalas för alla våra gosedjur, och hur jag och Anna lovade varandra att vi aldrig skulle sluta säga ”ska vi leka idag” när alla började säga ”ska vi va idag”, för vi ville ju aldrig sluta leka. Vi älskade att vara barn.

roadtrip2013_6608

Jag minns alla uppträdanden vi tvingade våra föräldrar att titta och jag minns hur vi lurade de mindre barnen att vi skulle börja på cirkusskola i Ryssland. Det var den sommaren när jag stod mer på händer än på fötter. När vi spenderade timmar ut och in med att lära oss hjula, jonglera och planera hur vår cirkusföreställning skulle bli. Jag minns hur vi cyklade i ilfart genom Pålsjö skog, ner till Pålsjöbaden och hur jag fick blåmärke på näsan den sommaren för att jag höll för näsan så hårt när jag hela tiden gjorde kullerbyttor i vattnet.

Nice_5961 (1)

Jag minns hur jag nån sommar senare,  på gränsen mellan barn och tonåring, satt på golvet i min farmors sommarstuga och tittade på ”Mitt så kallade liv”. Jag minns hur jag efteråt gick ner till havet, ensam, och kanske för första gången drömde om att vara äldre, drömde om allt det där spännande som kanske väntade. Drömde om fester, första kyssen, pojkar lika vackra som Jordan Catalano. Drömde om allt det, som jag inte varit med om än.

Nice_6238

Jag är kanske den mest nostalgiska person som extisterar, för ibland kan det verkligen göra fysiskt ont i mig när jag tänker tillbaka på tid som passerat. Och mest ont över att tiden går så förbaskat fort. Jag vill inte vara barn igen, jag trivs så förbaskat superbra precis där jag är just nu, men det skrämmer mig att jag en dag kommer vakna upp och sakna den här tiden så det värker i bröstet. Vet att vi står maktlösa, tid passerar, oavsett vi vill eller ej, och det enda vi kan göra är att njuta som fan av tiden när den är fin. Så himla klyschigt, men ack så sant. Och med dessa ord tänker jag göra den här försommarkvällen till en megapeppkväll! Kanske ses vi på Trädgården? ;)

Translation: Anxiety about time passing… Read in english here.

 

flugor_6577

Om barnfrågan och känslan av att vilja leva flera typer av liv.

husfasader, Stockholm husfasader, Stockholm husfasader, Stockholm

Känner mig så splittrad i hur jag vill bo. Åh ena sidan älskar jag att bo utanför tullarna, med all grönska och lugnet som omger mig. Åh andra sidan skulle jag gärna ha utsikten ovan från balkongen, ett bageri längst ner i huset, och en stammispub tvärs över gatan. Åh tredje sidan, så svimmar jag nästan av längt när jag besöker människor som bor vid havet i ett hus i Skåne t.ex. Önskar lite att jag kunde leva parallella liv, göra allt, men tänker att man kanske får dela upp det på tidens gång istället.

När det kommer till barnfrågan känner jag precis samma sak, att jag vill leva två liv. Ett där jag lever familjeliv, och ett där jag fortsätter leva exakt som jag gör nu. Men när det kommer till barn, kan man ju tyvärr inte dela upp det under tidens gång. Det är det värsta med att åren går, att man faktiskt inte har all tid i världen att skaffa barn, och måste inom en tidsram faktiskt ta ett beslut kring hur man vill leva sitt liv. Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, och har lite räknat med att längtan efter det kommer att komma, men jag känner fortfarande som jag alltid gjort, att jag tror att jag vill ha barn, men absolut inte nu, utan någon gång i framtiden. Har liksom så svårt att se mig själv i mammarollen, känns fortfarande som om jag är 19 när det kommer till det. Är det någon som känner igen sig? Att man känner sig kluven i det här? Att man inte kan släppa känslan av att man vill vara evigt ung och ha all tid i världen?

Jag har inte så mycket åldersnoja i övrigt, det är ganska skönt att vara 30ish på många sätt, men när det kommer till det här, då önskar jag att jag hade all tid i världen för allting.

Translation: About being over 30 and still don’t know if you want to have kids or not. Read it in english here.