Om det här med barn

Jag har aldrig varit hundra säker på att jag vill ha barn. Har tänkt att jag förmodligen en dag kommer vilja, men alltid tänkt att det ska ske senare.  Åren har ju dock gått fortare än vad jag har förstått,  och trots att en känt sig som 27 har siffran stigit och plötsligt inser man att det inte är så många år kvar tills det skulle vara försent (så orättvist att vara kvinna ändå, att vi har så tidigt ”bäst före datum” när det kommer till barn, och att männen inte har det). Gud vad stressande det här varit, tycker jag. När längtan efter barn inte kommer som en självklarhet. När man är osäker om det är något som passar en, men ändå rädd att gå miste om något fantastiskt.  När det både lockar och inte lockar. Hela frågan kring föräldraskapet har gett mig en del existensiell ångest. Man blir så smärtsamt medveten om att åren går, att man blir äldre (vilket i mitt fall inte är en favoritkänsla direkt).

När jag träffade Sebastian så pratade vi mycket om det här med barn, och med honom kändes det liksom plötsligt närmare. Även om jag fortfarande önskade att vi var 22 och hade all tid i världen så blev jag ändå glad av tanken och inte bara rädd. Det kändes ju trots allt spännande och fint. Vi kom fram till att vi ville ha barn med varandra.

Hösten 2015 tog jag ur min spiral och vi sa det klassiska ”blir det så blir det”. Jag som verkligen inte varit stressad kring barn och fortfarande ganska skraj för den typen av ”riktigt vuxenliv” tänkte att jag skulle vara helt chill med situationen även om det tog tid. Jag hade fel.

Månaderna gick och ingenting hände, och det visade sig att jag var allt annat än chill. Kontrollbehovet kickade in och jag blev extremt medveten om mitt dåliga tålamod. Ville ligga extra mycket kring när jag trodde att jag hade ägglossning (har väldigt oregelbunden mens så detta var ju krångligt), kände efter i min kropp hela tiden efter eventuella symptom och blev ledsen varje gång mensen kom. Samtidigt fick jag någon slags kris över att jag blev precis så som jag inte ville bli. Att jag inte alls var så chill som jag ville. Jag blev så oerhört stressad  över att något var fel. Att valet kring det här med barn kanske plötsligt inte var ett val?  Det var så skrämmande. Och överallt runtomkring en blev folk gravida.

Efter ungefär ett år gick vi till gynekologen och sa att vi inte blev gravida. Vi gjorde några tester och gynekologens teori var att min oregelbundna mens var boven i dramat, så jag fick hormoner som jag skulle äta för att få fart på min ägglossning. Och vet ni?  Vi hade tur, för det fungerade. Jag blev gravid. Ett år och tre månader efter att jag tagit ur spiralen. 15 månader av ett hopp som tänds varje månad och sedan släcks när mensen kommer. Äntligen satt jag där med ett positivt testresultat.

Jag plussade på stickan i början på december, och nu sitter jag alltså här några månader senare och är mer än halvvägs gravid. Och ärligt? Det känns helt sjukt läskigt. Spännande förstås, men så konstigt att det växer något i mig som vi ska ta hand om och förhoppningsvis ge en bra uppfostran och ett fett liv. Och samtidigt är man nervös att allt ska gå bra såklart. Oron för graviditeten, för missfall, för att barnet inte är friskt. Och nervös för hur livet kommer bli. Hur kommer det påverka min och Sebastians relation? Kommer jag fortfarande känna mig som mig själv när jag blir mamma eller förändras man i grunden (jag hoppas jag kan fortsätta vara mig själv, även om jag förstår att vi måste anpassa oss till en ny liten person)? Och hur i hela helvete ska en förlossning gå till? Gud, jag bara ignorerar att den dagen kommer komma.

Jag är supertaggad på att träffa den här lilla personen, det ska bli helt orimligt spännande. Och jag ser så mycket fram emot att se Sebastian som pappa. Våra föräldrar som mor/far – föräldrar. Och jag ser fram emot att gå barnvagnspromenader i ett höstligt Stockholm,  att mina kompisar och deras eventuella barn ska lära känna vårt barn. Däremot är jag ju inte så taggad på sömnlösa nätter, mjölksprängda bröst, no romance, kroppsförfall, all oro ett föräldraskap medför mm… men allt detta kommer ju liksom oftast på köpet.

Det här kommer inte bli någon gravidblogg, men kommer  säkert då och då skriva om mina tankar kring det här, och hur jag mår i graviditeten.  Jag är väldigt tacksam. Att det till slut funkade. Att jag ska få bli mamma, och Sebastian pappa.  Men mitt livs tankar kring barnfrågan finns ju fortfarande kvar. Hur kommer det här passa mig?  Jag är en skraj, extremt nostalgisk person med en väldigt stark ”I wanna be forever young” – mentalitet, och därför känns det som om jag inte har nån aning om hur det här kommer påverka mig. Hur tusan ska det gå?  Förhoppningsvis om allt nu går bra kommer jag ju få svar på det (och ni också), för vår lilla person kommer i början på augusti. Herregud så spännande det här är ändå. Och innerst inne har jag ju såklart ändå en känsla av att allt kommer gå bra. Att vi står inför något som är så stort att det just nu är omöjligt att förstå.

preggo_vecka20_0101_1

 

12 reaktion på “Om det här med barn

  1. Annika

    Fint och klokt inlägg! Fyller 34 om några månader och har inga barn än, vet inte om jag vill/kan få några heller. Känner igen mig i mycket det du tänker.
    Grattis till graviditeten och så kul att ni bestämt er för en flytt som känns så bra! Ska bli kul att följa med på resan vidare

    Svara
  2. Jennie

    Känner också igen mig mycket i det du skriver. Nu är jag dock ensamstående, jag är 36 år och paniken för detta att jag tror att jag vill ha barn – i varje fall chansen att prova – håller på att förgöra mig, för jag vill inte ha barn själv. Det är en sak jag vet. Jag skulle aldrig vilja göra det på egen hand. Så måste jag på något vis försöka hitta en partner som jag inte är rädd för och som vill ha barn med mig, men hur gör man? Det har inte funkat de senaste 10 åren så varför skulle det fungera nu. Och om jag väl hittar en man, kommer jag att vilja ha barn då? Jag har ingen aning…

    Svara
    1. M

      Åh känner igen mig så mycket i detta!!! Fy fasiken för att vi kvinnor måste gå runt med den här stressen alltså! Jag bestämde till slut att trots att jag helst ville ha barn med någon och att jag och mitt barn skulle få allt det där jag alltid drömt om så vägde drömmen om barn över för mig och jag orkade inte med att det jag helst ville ha hängde på nån annan och på om jag skulle lyckas träffa någon. Jag var 29, 30, 31, 32…. Yngre än dig ja men jag visste va jag ville och åren tickade på kändes det som och jag var ensam! Det höll verkligen på att förgöra mig, för varje år kändes det mer och mer hopplöst. Gick på så många värdelösa dejter, träffade så många värdelösa snubbar att jag till slut bara kände ”nej”, det skulle hänga på det och på dem. Att jag kanske skulle gå miste om min dröm om barn för att jag aldrig träffade rätt person? Hells no. Så jag bestämde att jag trots att det kändes ”sorgligt” skulle åka till Danmark och skaffa barn själv! Jag skulle ge det ett par månader att sjunka in och sen åka. Nu som i en klyschig novell träffade jag min nuvarande man strax efter det och vi har nu barn men det är en annan historia… Min poäng är att jag förstår stressen (så jäääävla drygt att vi ska behöva känna att vi har ett ”bäst före datum”, jag har älskat att LEVA, att bara vara jag i världen, dansa, resa, festa, göra vad jag vill, och så plötsligt kommer 30 och man börjar känna stressen över att det snart är ”nu eller aldrig”..) men man kan också släppa tvåsamhetsdrömmen om drömmen om ett barn är större <3

      Isabelle tack för ett grymt, klokt, fint och ärligt inlägg!! Grattis igen till bebisen! Och det behöver inte bli helt annorlunda för att man får barn, varken du, er relation, kroppen, livet… Sömnlösa nötter är inte så farliga.. Det är mest som ännu ett äventyr <3

      Svara
  3. Ida

    Tack för dina ord, fint att läsa när du sätter ord på mina känslor. Själv blev jag så stressad av att fixa en bra föräldrapenning när jag blev gravid så jag hann inte ta in vad min andra oro rörde sig om.

    För mig har det varit en enorm livsomställning att bli förälder och mycket uppoffringar från både mig och min partners håll. Men det vi har fått i stället är en ny individ att lära känna och hänga med. Hon fyller snart 3 år och det är helt fantastiskt.

    Det är långt ifrån smärtfritt eller okomplicerat men det är ett bra sätt att lära känna sig själv på ett nytt sätt och utvecklas som människa.

    Lycka till med föräldraskap och flytt och allt!

    Svara
  4. Rebecca

    Känner igen mig så mycket i det du skriver. Skulle kunnat vara mina egna ord. och jag blir så glad för er skulle Isabelle. Du kommer att bli en fantastisk mamma. Det är jag alldeles säker på <3 Grattis till livet i magen!

    Svara
  5. Annika

    Så himla spännande, stort grattis! Bra också med någon som lyfter att det inte alltid är så lätt att bli gravid. Man hör hela livet om hur man ska undvika det, att man kan bli preggo om en kille bara tittar på en – men sen är det en majoritet som försöker lääänge innan det går. Underbart att det funkade för er tillslut och att allt gått bra so far!

    Svara
  6. Jessica E

    Vi hade också svårt att bli gravida men så efter utredning och 2 misslyckade inseminationer så blev det av sig självt en liten tjej. Jag var 34 år när hon föddes och idag 10 år senare har vi 2 barn till som är 8 och 3 år. Jag tycker personligen att barnen håller mig yngre. Man får ju uppleva allt igen genom deras ögon då allt är nytt för dem. Du kommer alltid vara du men man får liksom ett lager till som är mamma-lagret :-). I mitt fall blev jag väldigt mycket mamma med nr 1 så jag glömde bort vem jag var egentligen och det var inte bra. Jag kom dock ur det på egen hand och hittade tillbaka till mina intressen och min grund ganska snabbt. Andra och tredje gången tillät jag mig att gå in i bebisbubblan och njuta eftersom jag visste att jag fanns kvar och jag hade en annan grundtrygghet i min mammaroll.
    Relationen med mannen tar lite stryk men så länge bägge är medvetna om det och att man kan prata med varnadra om vad man behöver av den andre så klarar man det fint!!

    Svara
  7. June

    Dette var skikkelig fint å lese, og det er nesten litt som å lese om meg selv. Hadde/har pretty much akkurat de samme tankene. Hadde selv uregelmessig mens og det tok et halvt år før jeg ble gravid. Nå synes jeg ikke et halvt år er lenge, men da det foregikk så føltes det jo som en evighet! Og nå som det har skjedd så har jeg alle mulig andre bekymringer, men er mest glad da, heldigvis :D

    Svara
  8. Anna

    Jag trodde också att jag inte ville ha barn. Hela min tonårstid och fram till att jag var nästan 30 år var jag säker, jag ville inte bli mamma. Min man ville gärna ha barn, så till slut tänkte jag att, OK vi kör, det blir nog bra. Men det kom inga barn, åren gick och jag blev så fokuserad och började verkligen längta på allvar. Vilket förstås kändes konstigt till en början. Det hela slutade med IVF och till slut våra fina barn. Och för mig har det varit magiskt att bli mamma. Tanken att jag höll på att missa detta gör mig ledsen. Den kärleken, samhörigheten och de upplevelser man får genom barnens ögon går inte att beskriva. Det har berikat mig enormt som människa, jag har inte tappat bort mig, själv utan fått nya dimensioner av mig själv. Och två nya fantastiska personer att hänga med, uppleva saker med, ha kul med och nu när de är större kunna prata och diskutera med.

    Men det är klart att det finns jobbiga perioder också. När de inte sover, är sjuka, trotsiga och jag inte hinner vara vuxen och hänga med min man. Men det viktigaste för oss har då varit att prata om situationen så båda är med på att det är här och nu, snart är det något annat. Så känn dig inte stressad och pressad, var sak har verkligen sin tid. Du kommer fortfarande att vara dig själv med en massa nya erfarenheter med på resan.

    Grattis till graviditeten och stort lycka till!

    Svara
  9. S

    Jag har försökt ett tag men blir inte gravid. Så fort jag såg din nya fina mage tog jag bort din blogg från mig läslista. Orkar inte läsa om nygravida just nu. Men nyfikenheten kallade mig tillbaka och det är så skönt att läsa detta. Att det finns andra som kämpar och inte blir gravida på första försöket. Såna nygravida kan jag läsa om! Grattis till graviditeten och jag är glad att jag vågade titta in igen!

    Svara
  10. Em

    TACK! För detta inlägg, är själv gravid (bara v11 dock så ropar inga hej än), MEN jag har liksom inte känt helt att jag varit beredd på detta, vill jag, kan jag, jag vill ju som du sätter fingret på ”be forever young”. Ingenstans får man läsa om att man får känna så, bara massa glädjeyttringar över hur fantastiskt det känns och att detta är livet. Jag har känt mig så himla egoistisk och haft så dåligt samvete för att jag inte enbart känt att detta skall bli rosaglittrande. Jag behövde läsa att man får känna att det både lockar och inte lockar. Även om jag också såklart inners inne vet att det kommer bli grymt det här (om det går vägen).
    Tack igen för ärligt inlägg, du inspirerar och är en förebild!
    Kram

    Svara

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>