Kategoriarkiv: Texter

e3a2793d7aba690e06c57f586db8dd7a

Those who don’t believe in magic will never find it.

skrivmaskin

(bild)

Jag stirrar på ett tomt, skrikande vitt wordpress-dokument. Hade tänkt skriva om nytt år, ny pepp, framtidstro och allt det där som ska skölja över en vid ett årskifte. Just idag känner jag ingenting, men när jag tänker efter så är nog första januari en av de värsta dagarna på året. Kanske sitter det i sedan barnsben? Jag byggde upp sådana enorma förväntningar inför jul, födelsedag och nyår, att när allt var över kändes det så hjärtskärande tomt. Allt firande var slut, alla paket öppnade och på tv:n var det plötsligt bara sport och dagarna i början på januari kändes ofattbart långa. Kanske har jag lite extra januariångest pga att min förra vår var så tung? Förmodligen är det en kombination.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är bara kolsvart och julstjärnan som speglas i glaset har förlorat sin magi. Nu börjar den evighetslånga längtan till våren på riktigt, men trots min ringa ”första-januari-depression”, så har jag en känsla av att det kommer gå fort. Jag har mycket roligt att se fram emot, mycket som jag ska ta tag i, så fort jag kommit ur min lilla formsvacka.

Min önskan är att det här året blir magiskt. För er, för mig och för alla runtomkring oss. Och det är ju som  Roald Dahl sa en gång: ”Those who don’t believe in magic will never find it”.

 

Translation: I always find January 1:st kind of depressing. Guess it’s with me since I was a child,  when I had such high expectations, and when christmas was over it always felt so empty. That, in combination with last spring, which was terrible for me, has given me a small ”January-depression”. Hopefully it only stays with me today, cause I also look forward to this spring, think it will be exciting. My wish is that 2014 will be magic for all of us, and it’s like Roald Dahl sais: ”Those who don’t believe in magic will never find it.”

Nice_6273

Lucka 23 i Emilys kalender; Berätta om en gång då du kände dig ensam.

marockanskt golv blå himmel duvor

Det är augusti och jag ligger på en solstol på en strand på Kreta. Det är mörkt ute, men stjärnorna lyser, och ljuset från några barer på stranden. Jag sippar på en alkoholfri drink och Bob Marley sjunger om kärlek i högtalarna från hotellbaren bakom mig. Baren som jag precis smet ifrån. Fick nog av rödnosiga, pratglada släktingar och behövde lite tid för mig själv. Jag är 16 år och min hjärna går på högvarv precis hela tiden. Mitt hjärta slår dubbla slag och trots att jag längtat efter den här resan hela sommaren vill jag inte vara här. Kvällen innan vår lilla släktresa råkade nämligen vara den bästa kvällen i mitt liv, och jag kan inte sluta tänka på att det känns som om jag slösar bort livet här. Som om min tonårstid slås bort med vågorna. Kan heller inte sluta tänka på hans snälla ögon, på hans mjuka läppar, på hur han inte släppte min hand under hela kvällen framför Storsjöyrans alla scener. Jag vill bara hem. Vi har bestämt att vi ska höras då. Vi har bestämt det fast vi vet att han ska flytta till Norge och börja en ny skola bara 3 dygn efter min hemkomst ifrån underbara Kreta som just nu bara känns som en svettig plåga där minuterna segar sig fram. Minuter då jag hade kunnat vara med honom innan han flyttar! Jag fortsätter dricka alkoholfria drinkar och smygröker bakom hotellhörnet.

Jag minns hur jag står framför spegeln 1,5 vecka senare. Jag är lite brunbränd och solblekt i håret och jag bestämmer mig till slut för att ta på mig min nya gröna tunika. På smala tonårsben staplar jag till bussen som tar mig in till stan. Vi har bestämt att vi ska gå ut och äta. Han och jag. Vi tänker att det kanske är bra. Kanske vi inser att vi inte tycker om varandra så mycket ändå, att det blir lättare då när han ska åka. Vi har fel.

De följande 3 dygnen är som en dröm. Det där filmiska jag drömt om, fyllt dagböcker med, visualiserat till förbannelse men nästan gett upp hoppet på, händer äntligen. Och allt känns så naturligt, så självklart och så ohyggligt spännande och vi kan inte sluta titta på varandra. Inte sluta ta på varandra. Jag är upp över öronen förälskad och det känns som om inget i världen skulle kunna stoppa oss. Men något kan det. Hans resa bort till grannlandet där han ska tillbringa ett helt år. Han vill inte ha avståndsförhållande. Det funkar inte, säger han som är 4 år äldre men med ungefär fyra livstiders mer erfarenhet, tycker jag. Jag säger att jag förstår.

Sista morgonen, innan han ska åka skjutsar han mig till en busshållplats som ska ta mig de 1,5 milen ytterligare hem till mig. Jag kysser honom hejdå, försöker le och önska honom lycka till, men så fort bildörren slår igen bakom mig brister det. Jag gråter hysteriskt hela bussresan hem, och fortsätter gråta hela dagen, som om det inte finns något slut. Han är på väg till sitt nya spännande liv och jag har 2 år kvar på gymnasiet. Och det vill jag berätta, att aldrig någonsin har jag känt mig så ensam, som just precis då. Just precis i det ögonblicket då jag efter år av väntan äntligen förstår hur det var att vara riktigt kär, men ändå inte få vara med den personen.

Detta är näst sista luckan i Emily Dahls bästa julkalender.

Translation: Number 23 in Emilys calender; Tell me about a time when you felt lonely. Read in english here.

fdc7a93c3487927b19bfcc718bebfd6d

Lucka 21 i Emilys kalender; Berätta om vad mode betyder för dig.

modeillustrationer

agiskt, Markör, Materialism, Mångfasetterat, Magnifikt.

bsession, Oekonomiskt, Originellt, Okonventionellt, Otvunget, Oh-la-la. 

ramatiskt, Dynamiskt, Dökul, Design, Dekadent, Direkt.

ngagerande, Egensinnigt, Eminent, Extravagant, Estetiskt, Extraordinärt.

 

Mode är allt och ingenting. Det är ytlighet med ett enormt djup, och ska inte förringas som det förstnämnda (ty det är  bland det mest irriterande jag vet). Det berättar om vår samtid, vår dåtid. Berättar om hur världen mått. Hur konsumtionen har styrt oss. Hur politiskt engagerade vi varit. Vart i världen vi bott. Och mycket mer. För mig personligen är det ett stort intresse, och jag fascineras av dess makt. Älskar kreativiteten det frambringar. Hur det får en att leka med identiteten. Och hur mycket det berättar. Tycker såklart inte om när någon blir en slav under det, när skönheten lockar en in i fördärvet. Men det har inte med modet i sig att göra. Det har med konsumtionssamhället att göra, och det är en annan sak. Det styr oss mot en undergång om ingen bättring sker. I en drömvärld ser jag hur man i framtidens modeböcker läser om när vändningen kom. Vändningen då konsumtionshetsen övergick till en hållbar, miljömedvetenhet. När det kommer till ALLT vi konsumerar. Jag vet, det är komplext. Oh well, man kan ju alltid drömma… För att återgå till mode, så älskar jag hur det berikar mitt liv. Hur det sätter uttryck på känslor. Färg på humör. För mig är mode lite som en förälskelse som aldrig går över.

Detta är en del av Emily Dahls julkalender.

Translation: Number 21 in Emilys calender; Tell me about what fashion means to you. In english HERE.

303977_10150954895440078_1565370255_n

När livet tar nya vändningar. När det är dags att ta tag i nya drömmar.

379675_10150956106580078_654271150_n 379698_10150956122275078_145777672_n

393494_10150956103195078_681486842_n 379565_10150956123880078_1946719364_nFör 2 år sedan jobbade jag som artist på en båt som gick mellan Oslo och Kiel. Det var det senaste jobbet jag gjorde som musikalartist. Efter 2 års utbildning och 8 år av smink, peruker och karaktärsarbete, men också av ständig stress över jobb, auditions och en känsla av att inte räcka till, så tog det plötsligt stopp. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om det nånsin var ett aktivt val. Tror det var en kombination av min ständiga ambivalens när det kommer till vad jag egentligen vill, och ytterligare en depression som gjorde att min självkänsla var nere på noll. Helt plötsligt kunde jag inte gå på auditions längre. Det tog liksom stopp. Glädjen hade försvunnit ifrån det bästa jag visste, och jag kände hur jag mer och mer ville låta mina timmar gå till att skriva och fota och ibland bara spela lite på gitarren och sjunga precis det jag kände för, än att stretcha och öva på höga toner. Dessutom var jag trött på alla stereotypa roller inom musikalvärlden (alltså skärpning!). Trött på att stå på scen i hotpants, och trött på att kvinnorna ofta är bikaraktärer till männen. Ska man stå på scen vill man stå för det till 100 procent, och det är inte alltid det lättaste i musikalvärlden. Ibland känns det som om genusfrågor bara hoppat över den sidan av kulturen. (Finns ju såklart undantag, och jag har gjort mycket jag är väldigt stolt över också.)

390847_10150956120135078_1049639216_n 314649_10150956124525078_1343167320_nNu har det snart gått 2 år, och under den tiden kan jag räkna på mina fingrar hur många gånger jag stått på scen. Det är inte så superofta jag tänker på det, jag gör ju så mycket annat som jag tycker är roligt, men ibland kan jag plötsligt drabbas av en slags sorg, och sakna den där känslan som jag så ofta haft förr. Känslan när man under repet plötsligt hittar rätt, och känner sig ett med karaktären, pirret i magen innan ridån går upp,  tacksamheten man känner när publiken applåderar och den fantastiska gemenskapen man alltid har med sin ensemble. Lyckan över att man faktiskt får sjunga och glädja andra på arbetstid. Det är fantastiskt. Blir extra nostalgisk och saknig nu när jag tänker på det…

297029_10150954873515078_1655516659_n 317728_10150954882795078_1096686119_n 312941_10150954884650078_65950742_nTrots att saknaden någon gång emellanåt kommer över mig, så känns det ändå på något sätt som om det finns en mening med allt. Jag har haft superfina år som musikalartist, och jag vill inte ha dem ogjorda för nåt i världen, de har gett mig enorm erfarenhet och låtit mig bo på alla möjliga ställen i världen,  men jag har också alltid haft en känsla i kroppen att jag vill göra andra saker. Det är ju så mycket man vill under sin korta tid på jorden, och just nu är det meningen att jag ska utveckla andra sidor hos mig själv. Tack vare det har jag fått en fantastisk klass, och börjat inse att jag faktiskt är rätt bra både på att fota och skriva, att jag med min kreativitet faktiskt skulle kunna göra något bra.

381966_10150954904635078_1550336382_n 312058_10150954915970078_56048338_n Det var nog inte meningen att jag skulle bli någon musikalstjärna, och när jag tänker efter så vet jag inte om det någonsin var min största dröm, även om det kom att bli det under en period. Jag började med min gitarr och min lilla röst och min första dröm var att bli singer/songwriter. På något vis ramlade jag sen in på musikal och trivdes bra där, men aldrig så bra att jag kände mig helt hemma, då hade jag nog kämpat hårdare innan jag gav upp. Min singer/songwriter-dröm lever kvar, liksom min författardröm, och min dröm att ha ett jobb där jag känner mig helt hemma (helst där jag både får fota och skriva). På sätt och vis har jag ju redan levt min musikaldröm, och nu är det dags att förverkliga de andra. Jag säger inte att jag aldrig någonsin kommer vara med i en musikal igen, sånt kan man aldrig veta, och det är ju det allra finaste med livet. Att man aldrig riktigt vet vilka vägar det kan ta…

300740_10150954893665078_1306717815_n 303977_10150954895440078_1565370255_n

Alla bilderna är tagna hösten 2011 på Color Fantasy av Christian Gustavsson.

Translation: I worked for 8 years with musical theatre. This is a text about why I’m not doing thet anymore. A text about letting go of a dream, and make time for new ones. Read it in english HERE.

köpenhamn_skåne_3571

Kära farmor, är det alltid sommar i himlen?

köpenhamn_skåne_3552 köpenhamn_skåne_3521 köpenhamn_skåne_3518 köpenhamn_skåne_3516

Kära, vackra farmor!

Minns du alla gånger vi gick ner till stranden i Abbekås? Ditt vackra Abbekås. Om våren var vattnet alltid iskallt, men jag ville bada ändå. Och minns du hur jag satt uppe i klätterträdet, och vinkade till dig när du stod vid de vackra rhododendronbuskarna?

Minns du alla gånger du tjatade på mig att jag skulle äta upp maten, för annars skulle jag minsann inte få något godis? Jag var så dålig på att äta upp maten. Men jag kämpade, för du var stenhård! Första gången jag åt en hel pizza var med dig, och jag var så stolt! Och du var stolt över mig. Du var alltid stolt över mig. Och du gav mig alltid rödspätta och majs eftersom du visste att det var det jag älskade allra mest. Minns du?

Minns du när du tog med mig till Spanien när jag var 6 år? När vi åkte på utflykt över bergen och jag sjöng högt för dig och alla andra i bussen?Och min förvirring när vi stannade vid en kyrka och Jesus var där på korset. Bodde inte Jesus i Skåne? Nej, sa du och försökte förklara hur historien går. Jag nickade men var fast besluten om att han i alla fall hade talat skånska under sin tid på jorden. Jag minns egentligen inte det här. Men jag minns alla gånger du berättat det för mig. Alla gånger vi skrattat åt det tillsammans.

Minns du alla gånger vi åt på Kinarestaurang i Ystad? Du var stammis där och alla som jobbade där kallade dig farmor. Fast jag visste att du egentligen bara var min farmor.

Minns du alla gånger du ringde till mig och var ledsen och rädd för att din kropp började svika dig? Och hur jag peppade dig och sa att du är stålkvinnan. Då skrattade du alltid och sa att jag hade rätt. Och vet du vad farmor? Du var stålkvinnan. Jag vet ingen som hade så mycket livslust som du. Jag vet ingen som var så social som du, och som charmade alla så mycket som du.

Minns du alla gångerna vi skrattade tillsammans? Och hur jag skrattade ännu mer för att du ibland lät som en gris. Minns du alla gångerna vi grät tillsammans (för ja, du var den största martyren, och du vet att du alltid påverkade mig precis så mycket som du ville. Du visste alltid precis vilka knappar du skulle trycka på.) Minns du hur vi pratade om hur mycket vi skulle kramas nästa gång vi sågs? Och hur mycket vi kramades sen! Och höll varandra i handen.

Den sista gången jag träffade dig kunde vi inte kramas så mycket. Du låg på sjukhus och var så liten och svag, och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Du skulle ju alltid vara stålkvinnan! Hon som alltid orkar, som alltid reser sig, som alltid får alla att skratta. Men du orkade inte. Du höll mig och min syster i handen en liten stund, sen behövde du vila igen. Och mina tårar kunde aldrig sluta rinna när jag gick därifrån. För någonstans visste jag, att det var sista gången jag hållit din hand.

Nu är du i himlen, farmor. Hur har du det där uppe? Har du ställt till med fest hos Sankte Per än? För jag kan tänka mig att festerna i himlen kommer till en helt ny nivå nu när du är där. Jag vet att du aldrig ville vara gammal, att du inte riktigt kunde acceptera det. Att du var så trött på att ha ont. Men visst är du stark och pigg nu igen? Visst har du det bra? Har du träffat din mamma? Farfar? Alla dina gamla vänner? Är det alltid sommar i himlen? Finns det internet, så du kan läsa det här?

Jorden kommer aldrig bli samma plats utan dig, vackraste farmor. Men vi ska försöka ta hand om varandra så gott vi kan här. Och plötsligt, en vacker dag,  ses vi alla igen. Och jäklar i mig vad vi ska kramas då. Ta hand om dig till dess. Du saknas mig. Nåt alldeles oerhört.

Tusen pussar och kramar från din Isabelle

köpenhamn_skåne_3571_1

Translation: My grandmother passed away this morning. I’ve been crying all day. This is a letter to her. Read it in english here.

_MG_8995fix1

Hösten då vi lärde känna varandra.

Minns du hösten för 2 år sedan? Vi kände knappt varandra då. Jag visste att du tyckte om att dansa till tidigt om morgnarna. Och jag visste att jag tyckte om att kyssa dig. Du bodde i en etta på Kungsholmen och när jag inte var på mitt jobb som då var i ett annat land, så var jag där med dig. Vi gjorde varm choklad och hånglade i din nyköpta säng. Och så var vi på äventyr runt hela Stockholm, och på något vis var det som att upptäcka staden på nytt. Hösten var inte så kall det året, och jag lånade din hatt.

En dag fick jag ett sms. Det var en bild på flygbiljetter. Du skrev att om jag ville så skulle du boka nu. Boka biljetter till Paris. Jag skrev JA i versaler och hade pirr i hela kroppen.

På gatorna runt Marais, på barerna i Montmartre, på hemmafester vid Champs- Élyssée och på utomhuskonserter vid Sacré- Coeur, där lärde vi känna varandra lite mer. Jag lärde mig att du är nyfiken på allt, att du är väldigt morgonpigg (särskilt i främmande städer), att du har omättlig aptit och att dina ögon aldrig ljuger. Att ditt hår är det skönaste jag vet att dra fingrarna igenom. Att min hand passar bra i din. Och att Paris är ungefär världens bästa stad.

Isa_Paris_2011_0240-1fix1 Isa_Paris_2011_0237-1fix1 Isa_Paris_2011_0212 Paris_Nov_2011_0523_1 Paris_Nov_2011_0201fix1

Isa_Paris_2011_0163

Isa_Paris_2011_0155

Isa_Paris_2011_0222

Isa_Paris_2011_0239-1fix1

Paris_Nov_2011_0419_1_1 Paris_Nov_2011_0437fixfram

_MG_8985fix1

_MG_8997fix1 _MG_8995fix1

Hösten ett år senare var allt kaos, men det är en helt annan historia. Och det är ju så det är livet. Ni vet. Upp och ner och fram och tillbaka. Och nu har det gått ytterligare ett år och allt är fint som snus. Och något säger mig att vi faktiskt kan få andas här en stund nu. Jag hoppas det så innerligt.

Translation: Two years ago, we almost didn’t know each other. I knew what it was like to kiss him and that he made me smile, but that was about it. One day he asked me if I wanted to go to Paris with him. I said yes, of course I said yes.

viktoria_3812_2

Höstkänsla.

viktoria_3812_2

För ett år sedan var hösten lite som en spikmatta som låg ovanpå mig. Hade en ständig rädsla att någon av spikarna skulle punktera mig och att all luft skulle åka ur och jag skulle bli liggande kvar på sängen som en liten skrumpen hög. Anledningarna var många, men främst en enorm vilsenhet i livet och kärleksproblem. Skulle kanske såhär i efterhand kalla det en major 30år-kris. På bilderna ovan ser jag glad ut, men som alla vet kan skenet bedra på fina livstilsbloggar, eller på fotografier i allmänhet. Nu är jag ju dock alltid ganska ärlig med hur jag mår, men en känsla är aldrig helt konstant, och bilderna ovan är knäppta på dagar då spikmattans avstånd ifrån min hud var aningen längre.

grönkappa_4622_3

Den här hösten känns allt tvärtom. Det känns som att jag är omgiven av mjuka bomullsmoln och som att jag nästan vågar slänga mig hur som helst. Jag älskar min utbildning och min klass. Jag har roliga projekt med musiken på sidan om, och även som fotograf och skådis emellanåt. I förrgår skickade jag iväg min allra första faktura i min nya enskilda firma (yay!). Jag är så otroligt glad för den här bloggen och för att jag har så fina läsare så jag baxnar. Jag är lycklig i min relation och har världens finaste människor runt omkring mig. Jag är så OTROLIGT JÄVLA TACKSAM!!! Och jag önskar så att jag får stanna i den här känslan länge… Det gör att den kommande mörka tiden inte känns lika mörk.

grönkappa_4618_2

Om ni sitter där ute i världen nu och har en sån där spikmatta på jobbigt nära avstånd, så vill jag peppa er så mycket jag kan! Livet har upp och nergångar, ibland så tunga nergångar att man knappt vill vara med mer, men glöm ALDRIG att det faktiskt kan vända. Och då kommer stoft ifrån de tunga perioderna ligga inom er som en livserfarenhet och styrka, och ni kommer uppskatta det fina ännu mer eftersom ni vet hur jävligt allt kan vara.  Jag tror nämligen att svarta perioder i livet inte enbart är av ondo. De ger oss perspektiv, får oss att växa som människor och har man en kreativ ådra kan de få en att skapa underverk. Sen finns det såklart händelser och erfarenheter som faktiskt bara är av ondo, och hur mycket kreativitet och livserfarenhet de än skulle medföra, så är det inte värt det en sekund. Men på något vis tar man sig igenom det med, eller lär sig snarare att leva med det. Det är en av alla fina saker med att vara människa. Vi är så mycket starkare än vi tror.

 

Translation: Last fall was terrible for me, I was heartbroken and very lost in life. On the pictures I look happy but pictures rarely tells the truth. ;) This fall I feel completely different. It’s like everything is coming together and I feel so happy and lucky. Wish I could stay in this feeling forever. Actually, I just wanted to say that life is up and down, and if you have a rough time at the moment, I just wanna send you some strength to hang in there. Better times will come. <3

värmland_juli_1171_1

Mellan fingertoppar och pennspetsar (det.som.inte.fastnade.)

Jag märker att tiden går, eftersom min cynism blir allt starkare. Mitt hjärta har alltför många gånger gått i tusentals bitar och lilla jag har, med ärrvävnad på händerna, stått på darrande knän och skrapat ihop skärvor som bildat nya blödande skärsår. Det slutar alltid alltid alltid att blöda, det om något lär man sig med tidens gång, men ärrvävnaden är bestående och det är svårare att flyga nu. Jag vill inte ha så långt ner till marken. Mina knän ska fortfarande hålla i många år till.

höst kiel november_0029fixfram

Jag märker att tiden går, eftersom mina ord fastnar mer ofta. Långt bak på tungan, ända ner i halsen, ibland mellan fingertoppar och pennspetsar. Många ord känns använda, förbrukade, och kanske har jag bara blivit mer kräsen? Kanske satt mina ord i min ungdoms ångest.

värmland_juli_1138_1

Jag märker att tiden går eftersom jag blir alltmer stressad över samhällets normer. Hur ska jag leva om jag inte vill vara som alla andra? Kommer ensamheten göra ont då, när alla går in i vuxenlivets inrutade spår? Förr kändes valet så avlägset. Nu trampar det mig nästan på hälarna så att skorna åker av. Jag står och väger mellan två världar, och kommer oundvikligen måsta ta steget över. Ungdomen är flyktig, och tråden som håller mig kvar blir allt skörare. (Kan. inte. göra. något. åt. tid. som. går.)

höst kiel november_0041fixfram

Jag märker att tiden går eftersom alla mina upplevelser och erfarenheter börjar kännas som små historier. Historier jag diktat ihop under olika kvällar. Har jag upplevt det på riktigt? Vem var hon? Hon som jag var då? Jag erinrar små fragment av tiden. Vissa starkare, andra inbäddade i dimma, som om allt vore upplevt under de där minuterna då man svävar mellan dröm och verklighet. Det känns märkligt att tänka på år som gått. Nostalgin känns ibland som knivar i mitt inre. Eller kanske snarare som stulna kyssar. Bitterljuv.

värmland_juli_1171_1

Jag märker att tiden går, eftersom jag trots allt ovanstående faktiskt tycker om mig själv. Bland cynism och ensamhetsångest har självföraktet minskat till ett par molekyler som bara sätter sig samman till något större vid få, alltmer sällankommande tillfällen. Acceptansen har kanske äntligen landat i mig? För trots att tiden går är det okej att vara rädd. Att vara cynisk. Att vara ambivalent. Att inte ha allt klart för sig bara för att passa in i det som vi kallar för mallen.

(Man.får.göra.hur.man.vill.)

Rom_2012_0357

Jag går på middag hos mina vänner med barn, för att senare dansa bort resten av natten i en vindimma. Jag tänker att jag får det bästa av 2 världar. Jag måste inte välja, inte nu. Det enda jag vet är att jag vill vara precis här, precis nu, och vem vet någonsin något annat egentligen? Jag somnar med handen mellan hans skulderblad. Han luktar öl och mentolcigarett, på ett bra sätt.

Isa_Paris_2011_0163

 

Dagen efter regnar det och jag går försiktigt för att inte halka på blöta löv.

Mitt paraply är stort och vinrött, och jag tänker att han gärna får gå med mig där under.

För jag ska dikta fler historier,

nya fragment i tiden ska fastna under mina revben.

Och han får gärna vara med i nästa kapitel (kanske.hela.jäkla.boken.).

Det börjar nu.

 

( Bild 4, 5 & 6 är tagna av Christian Gustavsson)

 

Translation: How I realize that time goes by. Read the translated version here.