Kategoriarkiv: Texter

Om att vara hemvändare (och ett dokumentär-tips)

frösö_park_5715

Vi vaknar upp alldeles för sent i gästrummets i hans föräldrars hus där vi bor nu när vi renoverar. Vi är bakis som två små as men hungriga så vi måste ta oss upp. Kokar ägg, kaffe och gör mackor och landar i soffan framför SVT Play. Vi hittar en dokumentär – ”Lght + bil + allt jag har och äger”. Det är en tjej härifrån Jämtland – Clara Bodén, som har gjort den och jag har sett den en gång förr, på Viktoriabiografen i Stockholm. Jag minns att jag tyckte mycket om den, men känner att jag vill se den igen, på grund av att jag flyttat hem till Jämtland och på grund av filmens handling. Den handlar om urbannormen, om hur vi som växer upp på landsbygden/i mindre städer förväntas leva.  Om hur det anses dåligt att vara den som blir kvar, ett misslyckande att återvända. Filmen tar sitt avstamp i en dialog mellan Clara och hennes syster:

– Clara, vet du vad? Jag tror inte att jag är mer än Jämtland.

– Skärp dig, det är klart att du är!

Sedan jag blev hemvändare  har dessa frågor ekat en del i mig. Jag har liksom brottats lite inombords med mitt yngre jag. Med hon som inte ville vara den som blev kvar, med hon som till varje pris ville ta sig härifrån, förverkliga sig själv runtom i världen. Med hon som ville vara ”mer än Jämtland”. Missförstå mig rätt.  Jag väldigt glad att vara här, och jag tycker att urbannormen kan slänga sig i väggen.  Det är helt ohållbart att alla människor ska trängas i storstäder (i Jämtland bor det 3 personer per kvadratkilometer. 3 PERSONER!!!) En kan förverkliga sig själv och sina drömmar precis var en vill.  Men trots att jag tycker så här så finns det en liten röst kvar i mig som kommer fram under mina sämre dagar, som klankar ner på mig och som säger ”jaha, det blev inte mer än såhär. Nu är du tillbaka där du började. Fortfarande vilsen men 15 år äldre.” När den där rösten kommer fram i mig vill jag bara hoppa, stampa och spy på den där normen som för länge länge sedan tog fäste i mitt bröst.

Filmen ”Lght + bil + allt jag har och äger” är en väldigt fin film som handlar om det här. Om hur vi förväntas leva.  Den finns tillgänglig på SVT Play fram till 27 april. Se den!

Vi vill ha en värld där alla har samma förutsättningar – på vilket sätt är det skrämmande?

Jag älskar att träna. Det får mig att känna mig stark och sund och lycklig. Trots detta så hatar jag hur vi hela tiden matas med föreställningar om hur den perfekta kroppen ska vara. Jag hatar att flera år av mitt liv försvann i ätstörningar och att jag fortfarande känner mig mindre attraktiv om jag går upp 5 kilo, fastän jag är mycket medveten om att det inte är så! Jag hatar att jag också per automatik har känt mig svag hela livet. Hur jag fortfarande ibland inte vill vara med i volleyboll-matcher för jag tänker att jag kommer förstöra för de andra, förstöra för alla som kan på riktigt.

Shortcut-Nr2_2014_Omslag_Elaine_MG_1812-2

Jag älskar att jobba. Jag har ett jobb som jag trivs alldeles strålande med. Därmed inte sagt att jag är lat för att jag tycker om att vara ledig. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där jobben definierar vilka vi är. Att vårt jobb bestämmer hur intressanta vi är som människor. Jag hatar att det är så creddigt att jobba och ständigt vara så busy att vi tar helt slut på oss själva. Jag hatar obalansen. Att vi antingen jobbar ihjäl oss eller inte har något jobb alls.

caseapp_0661

Jag älskar att känna mig fin. Att ha nya kläder och vara nyduschad och fin i håret. Då känner jag mig trygg. Jag hatar att det är så. Jag hatar att jag har reducerats till mitt utseende ända sedan jag var liten, och vilka spår det satt. Jag hatar att jag fortfarande kan känna mig obekväm om jag springer på någon när jag är osminkad och har skitigt hår. Jag gör det ändå, men inte helt obrydd.  Jag hatar att jag genom historien fått jobb och tänkt att jag bara fått dem på grund av mitt utseende och inte på grund av att jag är duktig på det jag gör. Att jag nedvärderat mig själv så mycket. Jag hatar att jag har åldersnoja delvis på grund av att mitt ansikte kommer få rynkor och mina bröst kommer att hänga. Jag hatar hatar hatar och skäms över det! Men hur ska jag tänka bort tankarna när jag i 32 år har definierats kring mitt utseende?

305197_10150956096680078_1025634348_n

Jag älskar barn och tänker att jag vill ha det en dag.  De är supergulliga och härliga och vissa säger att de är meningen med livet. Sluta säg att de är meningen med livet! Du har all rätt att tycka att det är så för dig, men tänk dig för vem det kan såra! Och sluta fråga vartenda par i 30-årsåldern när de tänkt skaffa barn! Du vet ingenting! Du kanske hugger en kniv i deras hjärtan. De kanske inte kan få barn? De kanske har försökt i flera år men bara fått missfall? De kanske Gud förbjude INTE VILL HA BARN och tycker att det finns andra meningar med livet? Hur som är det varje persons ensak så take a chill pill och sluta hetsa kring barnfrågan och kärnfamiljsnormen!

MG_8318

 

Jag älskar män. De är sexiga, smarta, roliga och fantastiska på många sätt. Trots detta så måste jag få bli arg iband. Trots detta ligger jag ibland sömnlös om nätterna. Trots att jag älskar män så spyr jag på könsmaktsordningen och patriarkala strukturer. För hur fantastiska män jag än har i min närhet så lever vi i en värld som är långt ifrån jämställd, som bär spår av tusentals år i förtryck. Jag hatar att jag ständigt är rädd när jag går hem på kvällarna. Jag hatar att jag ständigt anpassat mig i relationer. Jag hatar att jag alltid satt ett värde på mig själv utifrån hur män ser på mig. Jag hatar att en man en gång för länge sen tog sig friheten att ha sex med mig trots att jag sov. Jag hatar dessutom att jag först la skulden på mig själv. Att jag stod och grät i badrummet den natten och funderade över om jag inte varit tydlig nog när jag sa nej. Jag hatar att män ibland har haft mage att bli arga när jag följt med dem hem och samtidigt sagt att jag inte vill ha sex. Jag hatar att jag blivit sextrakasserad i jobbsituationer. Jag hatar att jag tjänar mindre än män. Jag hatar att jag bor i ett land som relativt sett har det jämställt, och att det trots detta är så långt kvar, både när det kommer till diskrimeniering av kvinnor, men såklart även när det kommer till diskriminering av alla slag. Det säger så mycket om hur fruktansvärt det är i resten av världen. Jag hatar att kvinnohatet har nått orimliga gränser på senare år iom sociala medier. Att vi blir reducerade till manshatande feministfittor för att vi säger sanningen och kämpar för en bra sak som gynnar alla. Att vi får ta så mycket skit för att vi är trötta på strukturer som går tusentals år tillbaka i tiden och som vi vill göra något åt. Hur kan det vara så skrämmande? Vi vill inte reducera män från världen. Vi vill inte peka ut och skuldbelägga varje man. Vi vill att alla män ska vara på vår sida och jobba för ett samhälle där vi alla – du, din partner, dina barn, dina föräldrar, dina vänner ska ha samma förutsättningar och kunna känna sig trygga på alla platser, i alla situationer. På vilket sätt är det skrämmande?

Translation: This is a text about how I’m tired of the norms in our society. Read the google translated version here.

Hur kan man vara så säker att man gifter sig när man bara varit tillsammans i ett år?

Efter fem minuter­ ville jag tillbringa resten av kvällen med honom. Efter ett dygn ville jag aldrig åka hem. Efter en vecka visste jag att jag ville vara med honom för resten av mitt liv.

kärleksfest_5986_1

Det kan tyckas märkligt, hur någon kan vara så säker. Hade någon sagt det här till mig för ett år sedan hade jag skrattat lågmält och lite cyniskt tänkt: ”Ja, det är klart, i början är ju allt fantastiskt. Kom tillbaka när passionen lagt sig och vardagen kommer ikapp, så får vi se hur det går…”.

Det är möjligt att folk tänker såhär när jag berättar vår historia. När jag berättar att vi ska gifta oss trots att det inte gått ett år. Men det bekommer mig inte. För ingen känner oss så som han och jag. Ingen känner mig så som jag själv. Och jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv.

Enafors2014_1488

Jag är 32 år. Jag har gått igenom min beskärda del av män. Jag har varit passionerat förälskad, varit i lugna kärleksfulla relationer och stormiga filmliknande historier med olyckliga slut. Jag har krossat hjärtan och blivit hjärtekrossad. Jag har spelat spel och förbannat hur andra har spelat spelet mot mig. Och saken är – jag har alltid vetat vad jag inte vill ha, men aldrig riktigt vetat vad jag vill. Jag har varit ambivalent och osäker, redan tidigt i relationer, ofta längtat bort och iväg, aldrig känt någon riktig ro i kroppen. Och på senare år hade jag börjat acceptera att det kanske är så jag är. Att det inte blir bättre. Jag hade fel.

När jag träffade Sebastian var det som om jag fick alla svar. Hur klyschigt det än må låta så visste jag bara att det var precis såhär jag ville känna. Och den känslan har inte lämnat mig för en sekund. Det är enkelt. Det är fint. Det är som om vi förstår varandra genom att bara titta på varandra. Och samtidigt är det passionerat på ett djupare plan än jag någonsin upplevt. Det är så fruktansvärt äkta. Om det existerar sådant som själsfränder, så är han min. Sans doute.

Photowall_Vintagefabriken_1875

När det kommer till vårt bröllop så får folk gärna tycka att det är knäppt. Jag tycker oavsett vad att det är underbart. Jag har aldrig varit typen som tänkt att jag ska gifta mig, men alltid tänkt att det ju trots allt är väldigt härligt att fira kärleken och ställa till med stor fest. Och vad passar bättre än att göra det medans man fortfarande är så kära att man inte kan slita blicken från varandra, inte hålla händerna i styr? Jag vill gifta mig precis såhär. Galet nykär, pirrig av passion och säkrare på min sak än någonsin. Annars kan det lika gärna vara för mig. Där är vi alla olika, och inget alternativ är bättre än det andra, men för mig känns det helt rätt att göra det såhär tidigt.

ringen_4298

Jag har ingen aning om hur allt kommer att bli. Det vet man aldrig. Man kan bara veta hur nuet känns. Jag vet att det kommer komma upp – och nergångar, att långvariga relationer inte alltid är enkla, att vi inte kommer att vara nykära jämt. Men jag vet också att han är den vackraste person jag någonsin träffat, och att det inte finns någon jag hellre vill möta livets med – och motgångar med. Jag ser fram emot att vakna upp bredvid honom varje dag tills jag är gammal och grå. Och det bästa är att jag inte är det minsta rädd. Jag har aldrig känt mig så trygg med någon människa som med Sebastian. Och jag vet att han känner precis likadant. Jag ser det i hans ögon, känner det i hans händer, hör det i hans ord. Och jag kan inte hantera hur lycklig den känslan gör mig.

inbjudan_8800

Jag älskar honom så mycket att jag kan längta efter honom om han sitter en meter ifrån mig på en restaurang. Jag älskar honom så mycket att det gör ont i mig. Och därför finns det inget jag hellre vill än att gifta mig med honom, trots att jag i skrivande stund inte ens varit tillsammans med honom i ett år.

Ps. Det här är vår historia och mina känslor. Alla relationer är olika, och jag vill påpeka att alla sagor med lyckliga slut inte behöver börja som vår. Ibland kanske starten är jättestormig och innehåller en massa spel, och slutar lycklig i alla fall. Det är väldigt mycket som handlar om timing när det kommer till relationer, det är min starka övertygelse. Men jag är också helt övertygad om att man vet när det är rätt. Om det är värt att kämpa för. Det känner man i hela kroppen.

Salta tårar i söt glögg; Ett sorgset leende som dröjer sig kvar

En tidig morgon släpar vi tre veckors julpackning längs snöklädda gator i Stureby. Den första snön har fallit dagen innan och jag är så glad att den ligger kvar och lyser upp i det evighetsmörker som omgett oss alltför länge.allbrightamoten_9074_1

Framme vid tunnelbanan sitter mannen som suttit där varje morgon hela hösten. Han som alltid ser så sorgsen ut, men på ett blygt sätt ler med hela ansiktet när man säger god morgon. Och som tackar tusen gånger när man lägger pengar i hans lilla plastmugg. Han ler mot mig även denna morgon och jag ler tillbaka, men samtidigt isar det till i mitt hjärta. Ska han sitta här hela julen? Får han träffa sina barn? Får han någon julefrid? Är folk extra snälla mot honom när det är jul? Är det många som går förbi honom utan att ens ge honom ett leende eller ett hej? Som låtsas att han inte finns?

allbrightamoten_9068

Jag tänker på artikeln jag läst dagen innan, att människor spottar på andra människor är en omöjlighet att förstå. Plötsligt börjar jag storgråta. Varför hade jag inte förberett en julklapp till mannen vid tunnelbanan? Jag förgås av dåligt samvete. Stora tårar trillar nerför mina kinder när jag tänker på allt som jag tar för givet, på allt som är så självklart för mig, men som är en livsdröm för andra. En familj att komma hem till. Ett varmt hem med en julgran. Uppdukade julbord och vänner att dricka hemvändaröl med. En sådan självklarhet. I min värld.

tempus_höst_8521

Jag lutar mig mot Sebastians axel. Håller honom hårt i handen. Förgås av tacksamhet och skuldkänslor på samma gång. Tänker att jag åtminstone ska ge mannen vid tunnelbanan en försenad julklapp när jag kommer tillbaka. Önskar intensivt att julstämningen ska sprida sig  utanför alla varma hem. Långt från självklarheten. Önskar att människor är extra snälla. Att vi precis som barnen ska tänka på att tomten bara kommer om man har varit snäll, men såklart metaforiskt. Goda saker kommer utifrån goda handlingar. Världen blir en fin plats för alla om vi kämpar för att ta hand om varandra. Om vi alla tar med oss det in i 2015 så ser jag fram emot ett nyval. Annars önskar jag intensivt att allt bara var en mardröm.

fotografiska_0486_1

Translation: Read in english here.

En glimt av tid mellan två evigheter

Jag märker att tiden går eftersom ytterligare plantor dött i min lägenhet. Torkade och sköra står de bakom tunna gardiner, som en erinran om att inget varar för evigt. Att tid passerar. Att årstider kommer och går.

tempus_höst_8247

Jag märker att tiden går eftersom kapitel tagit slut, och meningar byggts om för att passa historien, som fått andra utgångar än jag från början anade. Människor som stått mig nära har förvunnit, antingen för att livet kom ikapp, och allt sågs i ett annat ljus än tidigare. Eller för att tiden rann ut, för att deras hjärta ögon öron inte orkade mer, och kvar stod vi med tårar och tomhet, med minnen och röster som nu bara bor vidare inom oss. Inom oss som står kvar nere på marken.

Livet. En. glimt. av. tid. mellan. två. evigheter.

tempus_höst_8085 Jag märker att tiden går eftersom klockan tickar allt fortare. Är det för att jag är lyckligare nu? Eller är det bara för att jag är äldre? För att varje timme blir en allt mindre procent av tiden jag levt. För att tid är relativ. Det skrämmer mig oavsett.

I. wanna. be. forever. young.

curly_hatt_8077

Jag märker att tiden går eftersom jag fått en ny huvudperson i min bok. För 4 månader sedan visste jag inte att han existerade. Idag är han allt jag vet. Allt jag vill ha. Han är den finaste jag mött. (Livet. kan. ta. de. mest. oväntade. vändningarna.)

tempus_höst_8300

 

Jag märker att tiden går eftersom siffran på min ålder inte längre stämmer överens med den jag känner mig som. En skräckblandad förtjusning uppstår i mitt bröst när folk runtomkring mig berättar att de väntar barn. Redan? tänker jag, innan jag inser att det inte alls är tidigt.Det är på något vis slut på det som varit (sorgligt), men början på något nytt (fint).

Ibland. snubblar. man. till. när. man. försöker. hänga. med.

tempus_höst_8152

 

Jag märker att tiden går eftersom jag trots dödsångest och ålderskriser kan andas lättare nu. Jag trivs i min kropp. Jag trivs med vad jag tycker om. Jag trivs med den jag blev trots alla år av existensiell ångest. Och trots att jag inte vet hur allt kommer bli (livet tar de mest outgrundliga vägar, är det inte spännande så säg?), så är jag taggad att ta reda på det.

tempus_höst_8521

 

Det är mörkt ute nu. Klockan är bara 4.
Han sitter bredvid mig och försöker tjuvläsa.
Vi är på vårt första kapitel och jag har fjärilar i hela magen, för jag vet att vi kommer skriva många tillsammans. Har aldrig varit så säker på något.

När man var liten föll man jämt, nu ska det va så jävla hemskt

Djurgårdsfärjan, Gröna lund

Nu är det mindre än tre månader till julafton. Midsommar är längre tillbaka i tiden. Jag tänker på tid som går när jag blickar ut över överjordiskt vackra Stockholm en lördag när sommaren egentligen är slut men inte riktigt vill släppa taget.
Isabelle Pedersen_Grönalund

Jag är tacksam över det och tar små men snabba klunkar ur min öl och tänker att snart kommer jag nästan bara dricka rödvin. Det blir så med hösten. Med hösten kommer längtan, lugnet och kreativiteten tycker jag. Men också mörkret. Det är en hatkärlek, och jag älskar så mycket med den men hatar när dagarna blir så korta och jag har hjärtat i halsen när jag går på ensliga gator trots att klockan inte ens är 8. (Det.borde.inte.vara.så.)karuseller_Grönalund

Jag tittar upp mot den höga slänggungan och tänker att jag borde åka den. Hatkärlek där med. Har ju blivit så jäkla höjdrädd med åren men trots det har man ju någon dröm att det skulle vara så jäkla härligt att flyga. När jag var liten vågade jag allt, varför blir man räddare med åren? Saknar ibland tiden innan cynism och verklighetsförankring. När fantasin var ens främsta vapen, ens starka sköld.Stockholm

 

Fortfarande är Gröna lund den plats där jag blir mest som ett barn, kanske är det därför jag älskar så obeskrivligt att vara där? Särskilt när hösten närmar sig och alla tusentals barnfamiljer är borta och det blir lite lugnare. Särskilt när solen är på väg ner och lamporna lyser upp staden som ibland ger en hjärtknip för att den är så vacker.Grönalund grönalund

”När man var liten föll man jämt, nu ska det va så jävla hemskt”, sjunger Annika Norlin och det är väl för att de orden är sanna som man inte vågar hoppa lika ofta. Känslan när man väl gör det är hisnande, skrämmande men också alldeles underbar. Så jag tillåter mig själv. Ibland. Tänker att jag måste vinna över rädslan och cynismen. (Jag. mår. aldrig. så. bra. som. då.)djurgårdsfärjan

Om 3 månader är det jul.  Jag dricker min öl och lägger ännu en sommar i facket för minnen. Denna varma sommar då livet tog ytterligare en ny riktning. Djurgårdsfärjan åker fram och tillbaka, som en evighetshistoria. Men människorna byts ut, lampor tänds och släcks, och skriken från Gröna lund tystnar mer och mer med mörkret som blir mer påtagligt för varje dag, varje minut. Snart är det en spökstad som bara vilar, i väntan på ljuset, i väntan på förväntansfulla barn, och vuxna, ett år äldre.grönalund

Vi planerar maskerader, höstfester, rödvinsmiddagar och stughelger. Vill inte att spökstaden ska lägga beslag på oss, vi vill styra tiden, göra det bästa av den. Vi har ju trots allt valt att bo i ett land som är kallt och mörkt största delen av året (varför då?).isabellepedersen_grönalund

Jag dricker upp ölen, får endorfinöverskott av bergochdalbanor, skrattar mig igenom kärlekstunneln och vinner inte nån jäkla choklad på hjulen. När klockan slår 10 stänger de för kvällen och för mig även för i år tänker jag. Utanför står hundratals ungdomar och väntar på någon buss som ska komma åka från hotellet bredvid. Det är tydligen fans till ett australiensiskt pojkband. Jag har ingen aning om vilka det är, känner mig gammal för en sekund men tänker att det inte gör nåt. Jag vet att det alltid finns platser, människor, situationer och känslor som får mig att känna mig som ett barn igen. Man måste bara komma ihåg att våga hoppa ibland. Och visst, fallen kanske blir hårdare nu, men det är ingenting emot vad man kan vinna.

Translation: Gröna lund is one of the best places I know. Always make me feel like a child again, and even though I’m kind of happy not being a child, it’s nice to know that places, people and situations always make you feel small again, no matter how old you are.

 

vårdetaljer_vintage_6273_1

Krossade tonårshjärtan

rosa ros
Jag är 13 år och går i sjunde klass. Jag är så kär i en pojke som är ett år äldre än jag att det verkligen inte är klokt. När jag är i elevhallen samtidigt som honom på rasterna kan jag knappt andas och skulle hans blick råka möta min blir jag högröd i ansiktet.  Han är förstås en av de populäraste killarna på skolan och jag har aldrig pratat med honom. Det är en överdrift att säga att jag är populär. Jag är pluggis och körtjej och går aldrig på fester och är livrädd för att kyssas trots att det är det enda jag tänker på…

På alla ♥ dag kommer ju den där vidriga obligatoriska blomutdelningen på alla högstadieskolor. Då de populära får 15 blommor och vissa sitter längst bak i klassrummet och tittar ut genom fönstret hela tiden för de vet att de inte får någon blomma alls. Inte ens av någon vän…

Jag tar mod till mig när jag är 13 år. Jag skickar en röd ros till den populära pojken som jag aldrig pratat med. En röd ros med en lapp på där det står ”från Isabelle 7a”.

Han får 9 röda rosor. 8 stycken ifrån hemliga tjejer, en från Isabelle 7a.  Hans kompisgäng fnittrar när de går förbi mig i korridoren och jag dör av skam och ångrar så bittert att jag varit så modig. Han säger aldrig tack för blomman och vi pratar aldrig med varandra. Jag är kär i honom i 1,5 år till. Tills han slutar 9:an och jag gråter på min säng.

En tjej i min klass är också modig och skickar en blomma till sin hemliga kärlek. Lite senare hittar vi den blomman nedtryckt i en papperskorg. Det är så sorgligt att jag nästan gråter än idag när jag tänker på det. Hur mycket den där blomutdelningen kan kränka och förstöra ett tonårshjärta, och hur det faktiskt fick gå till så på skolor (hoppas innerligen att det där med rosutdelning är borttaget idag).

Translation: About Valentines day when I was 13. Read in english here.
flugor_6577

Om barnfrågan och känslan av att vilja leva flera typer av liv.

husfasader, Stockholm husfasader, Stockholm husfasader, Stockholm

Känner mig så splittrad i hur jag vill bo. Åh ena sidan älskar jag att bo utanför tullarna, med all grönska och lugnet som omger mig. Åh andra sidan skulle jag gärna ha utsikten ovan från balkongen, ett bageri längst ner i huset, och en stammispub tvärs över gatan. Åh tredje sidan, så svimmar jag nästan av längt när jag besöker människor som bor vid havet i ett hus i Skåne t.ex. Önskar lite att jag kunde leva parallella liv, göra allt, men tänker att man kanske får dela upp det på tidens gång istället.

När det kommer till barnfrågan känner jag precis samma sak, att jag vill leva två liv. Ett där jag lever familjeliv, och ett där jag fortsätter leva exakt som jag gör nu. Men när det kommer till barn, kan man ju tyvärr inte dela upp det under tidens gång. Det är det värsta med att åren går, att man faktiskt inte har all tid i världen att skaffa barn, och måste inom en tidsram faktiskt ta ett beslut kring hur man vill leva sitt liv. Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, och har lite räknat med att längtan efter det kommer att komma, men jag känner fortfarande som jag alltid gjort, att jag tror att jag vill ha barn, men absolut inte nu, utan någon gång i framtiden. Har liksom så svårt att se mig själv i mammarollen, känns fortfarande som om jag är 19 när det kommer till det. Är det någon som känner igen sig? Att man känner sig kluven i det här? Att man inte kan släppa känslan av att man vill vara evigt ung och ha all tid i världen?

Jag har inte så mycket åldersnoja i övrigt, det är ganska skönt att vara 30ish på många sätt, men när det kommer till det här, då önskar jag att jag hade all tid i världen för allting.

Translation: About being over 30 and still don’t know if you want to have kids or not. Read it in english here.

Karlskoga_2695_1

Om att hitta tillbaka.

Ibland går det för fort.Det sägs att en lär sig av tidigare misstag, men jag vete tusan. Jag tycks aldrig kunna lära mig och upprepar samma mönster gång på gång.  Jag visste att det här med att bo ihop var svårt för mig, och jag hade svurit att jag skulle låta det ta tid nästa gång, men så kommer den där nyförälskade fasen då det känns som om allt är möjligt.

Han flyttar in. Vi har varit ihop i 2 månader.

vårblommor

Under våren som följer tappar jag bort mig själv. Jag är så gott som arbetslös och sjukt vilsen och min känsla av att vara totalt meningslös växer för varje dag. Jag står på depressionens kant, men han håller i och om mig hela tiden och säger att allt kommer bli så himla bra. Jag har svårt att höra hans ord. Flera av mina vänner försvinner under den här perioden (jobb i andra städer, barn, nattjobb), och jag umgås nästan bara med honom och hans vänner. Sakta men säkert ger det mig fullkomlig panik när jag känner att jag håller på att bli BEROENDE av en person. Av någon anledning ser jag det inte som fint på något sätt, utan tänker att jag kommer ligga där som en liten blöt pöl den dagen då han blir medveten om min meningslöshet och lämnar mig. För den dagen kommer komma. Det är jag helt övertygad om i min cynism. Jag måste ligga steget före. Sakta men säkert intalar jag mig själv att jag inte är kär i honom. Blundar för depressionen och allt runtomkring och skyller det mesta på vårt förhållande.

Jag lämnar honom en dag i början av oktober. Han flyttar ut.

Fåglar i nakna träd

Någonstans märker jag ganska fort att jag har svårt att släppa taget. Vi fortsätter träffas och jag säger att jag behöver tid, ty förvirringen i mig är total. Vad är ensamhetsångest? Vad är kärlek? Vad är på riktigt?  Konstigt det där, när han väl flyttat ut och jag tycker mig ha kontroll över situationen, då vill jag helst att han ska sova hos mig varje natt. Han kämpar för att inte vilja sova hos mig varje natt. Är ju såklart sårad.

Här följer flera månader av ambivalens. Han vill, jag vill inte. Jag vill, han vill inte. Ingen vill släppa taget, men ingen vågar ända fram och vi tycks aldrig någonsin vara på samma nivå i vad vi känner. Jag blir tokig och vi är nog båda på väg att ge upp flera gånger, men av någon anledning går det inte. Jag tror att anledningen är, att vi  aldrig vill ge upp samtidigt. När den ena är på väg, håller den andra ett hårt grepp, och allt vi vet är att vi måste ge det tid. Men hur jävla mycket tid då? tänker jag en miljard gånger. En dag får jag svaret. Det är den 15 juni och helt plötsligt så bara vet jag. Jag tittar in i hans ögon och jag vet att han känner det också. Det är vi igen. På riktigt.

Isabelle Pedersen & Christian Gustavsson

Så gick det till, den lilla historien om då vi hittade tillbaka till varandra.  Just det här med att hitta tillbaka kan ju vara ganska tricky.  Motsatsen är ju vanligare. Men vet man att båda egentligen vill vara tillsammans men saker har kommit emellan, då kan det ju vara värt att kämpa. Och då är allt som behövs tid, för i det här fallet tror jag tid kan läka sår i de flesta fall. Är relationen definitivt avslutad från en sida, då är mitt främsta råd att ta sig igenom den avgrundsdjupa ångesten och ta sig ut starkare på andra sidan, utan att klamra sig fast vid hopp om att det kanske blir ni en dag. Tiden kan ju förstås ta oväntade vändningar, och man vet aldrig vad som händer, men att leva på ett hopp som kanske är förgäves gör bara att livet sätts på paus. Man måste känna själv, vad som är dumdristigt och vad som är värt att kämpa för. Dösvårt, jag vet,  men någonstans djupt inne vet man nog.

Translation: About finding your way back to your partner. This is mine and Christians story. Read in english here.