Kategoriarkiv: Gravid

Bubbelgumsglädje (och 26-veckorsmage)

Ni är så fina! Tack för era kommentarer på mitt förra inlägg. En vet ju ofta att en inte är ensam i tankar om saker och ting, men alltid skönt att få höra det lite. Och skriva av sig lite.

Idag kände jag mig dock lite strålande i min graviditet faktiskt! Hade lite mindre ont, lockade håret och drog på mig min nya bubbelgumsrosa tröja (vem känner sig inte fin då, hallå?). Sebastian tog några bilder på mig som jag tyckte blev så fina så nu får ni stå ut med lite bildkavalkad av mig och min 26-veckorsmage. :)

Jag känner mig så himla glad just nu! Trots foglossning och klumpighet känner jag mig så lycklig. Och det är så freakin underbart efter månader av trötthet och deppighet!

I morgon är det fredag. Hoppas ni får en fin en!

Preggo_vecka26_0083 (kopia) Preggo_vecka26_0068

Preggo_vecka26_0078 (kopia) Preggo_vecka26_0101 (kopia)

 

Om stil och känslan av att ha en helt ny kropp

Pink cardigan and other stories
pink cardigan and other stories

Jag kan längta så mycket efter att klä mig fint och uppdatera min garderob. Ytligt, javisst! Men helt sant!  Men så känns ju det såklart rätt onödigt att lägga pengar på just nu med tanke på att jag är gravid och bara blir större och större och inte vet vad som kommer passa eller ej. Är väl förstås därför jag längtar efter det extra mycket, plus att jag varit deprimerad och liksom inte orkat bry mig, och nu vill jag typ ta igen alla dagar jag känt mig håglös. Så för att ge mig själv lite ytlig vårpepp klickade jag hem ovan två alster som nu är i min ägo. Kommer passa som gravid, men även efteråt. Känner att jag vill ha mycket färg nu. Färg, färg, färg! Ge mig färg!

Folk säger alltid att gravida är så vackra och strålar, men ska jag vara helt ärlig så känner jag inte riktigt så. Jag mår väldigt bra psykiskt (nu, gjorde verkligen inte det i början av graviditeten) och har kanske lite extra fin hy, men börjar redan känna mig otymplig (är i vecka 26). Har haft foglossning senaste veckorna, vilket gör det svårare att vara aktiv, och så känner man sig extra gravid när man vaggar fram redan nu. Det här med gravidkroppen är komplext. Jag tycker att magen är fin och är stolt över den, men jag är inte riktigt bekväm i att kroppen förändras så fort och att man inte känner igen sig själv. Helt plötsligt är brösten stora med gigantiska bröstvårtor och ens former förändras. Helt plötsligt är man långt ifrån lika smidig som vanligt, inga av ens kläder passar, man har ont här och var, och man hinner liksom inte riktigt med att vänja sig. Känns som man knappt får säga sånt här? Som om man bara ska embracea sin nya kropp och känna sig megavacker och strålande, men hur lätt är det när man känner sig klumpig och stel och blir rastlös på sig själv som måste gå så nedrans långsamt och alla ens kläder sitter fult? Däremot tycker jag såklart att det är sjukt fascinerande vad som händer med kroppen och är stolt över min kropp. Att den KAN ändras så fort och liksom skapar ett liv. Det är ju helt fantastiskt! Men det är ju en väldigt stor påfrestning, och det är ju verkligen inte alla som har en ”dans-på-rosor”-graviditet, så det är helt ok att inte känna sig strålande hela tiden. Det är helt ok att sakna sin vanliga kropp och mående tycker jag, trots att man på samma gång är väldigt glad över pyret i magen och lycklig över de små kickarna och buffarna man känner titt som tätt.

Ni andra som varit gravida, har ni känt av den berömda ”åh vad jag strålar som gravid”- känslan? Kanske att man mest har den om man har en superenkel graviditet? För jag kan inte påstå att man strålar när man måste gå svinlångsamt,  ta vilopauser när man går i trappor för att hjärtat bankar så hårt och foglossningen värker, när man knappt tar sig upp från soffan för att man typ inte har kontakt med sina magmuskler längre.

OBS att allt är värt det ändå såklart! Om 14 veckor kommer det en bebis, hallå! :)

 

Om det här med barn

Jag har aldrig varit hundra säker på att jag vill ha barn. Har tänkt att jag förmodligen en dag kommer vilja, men alltid tänkt att det ska ske senare.  Åren har ju dock gått fortare än vad jag har förstått,  och trots att en känt sig som 27 har siffran stigit och plötsligt inser man att det inte är så många år kvar tills det skulle vara försent (så orättvist att vara kvinna ändå, att vi har så tidigt ”bäst före datum” när det kommer till barn, och att männen inte har det). Gud vad stressande det här varit, tycker jag. När längtan efter barn inte kommer som en självklarhet. När man är osäker om det är något som passar en, men ändå rädd att gå miste om något fantastiskt.  När det både lockar och inte lockar. Hela frågan kring föräldraskapet har gett mig en del existensiell ångest. Man blir så smärtsamt medveten om att åren går, att man blir äldre (vilket i mitt fall inte är en favoritkänsla direkt).

När jag träffade Sebastian så pratade vi mycket om det här med barn, och med honom kändes det liksom plötsligt närmare. Även om jag fortfarande önskade att vi var 22 och hade all tid i världen så blev jag ändå glad av tanken och inte bara rädd. Det kändes ju trots allt spännande och fint. Vi kom fram till att vi ville ha barn med varandra.

Hösten 2015 tog jag ur min spiral och vi sa det klassiska ”blir det så blir det”. Jag som verkligen inte varit stressad kring barn och fortfarande ganska skraj för den typen av ”riktigt vuxenliv” tänkte att jag skulle vara helt chill med situationen även om det tog tid. Jag hade fel.

Månaderna gick och ingenting hände, och det visade sig att jag var allt annat än chill. Kontrollbehovet kickade in och jag blev extremt medveten om mitt dåliga tålamod. Ville ligga extra mycket kring när jag trodde att jag hade ägglossning (har väldigt oregelbunden mens så detta var ju krångligt), kände efter i min kropp hela tiden efter eventuella symptom och blev ledsen varje gång mensen kom. Samtidigt fick jag någon slags kris över att jag blev precis så som jag inte ville bli. Att jag inte alls var så chill som jag ville. Jag blev så oerhört stressad  över att något var fel. Att valet kring det här med barn kanske plötsligt inte var ett val?  Det var så skrämmande. Och överallt runtomkring en blev folk gravida.

Efter ungefär ett år gick vi till gynekologen och sa att vi inte blev gravida. Vi gjorde några tester och gynekologens teori var att min oregelbundna mens var boven i dramat, så jag fick hormoner som jag skulle äta för att få fart på min ägglossning. Och vet ni?  Vi hade tur, för det fungerade. Jag blev gravid. Ett år och tre månader efter att jag tagit ur spiralen. 15 månader av ett hopp som tänds varje månad och sedan släcks när mensen kommer. Äntligen satt jag där med ett positivt testresultat.

Jag plussade på stickan i början på december, och nu sitter jag alltså här några månader senare och är mer än halvvägs gravid. Och ärligt? Det känns helt sjukt läskigt. Spännande förstås, men så konstigt att det växer något i mig som vi ska ta hand om och förhoppningsvis ge en bra uppfostran och ett fett liv. Och samtidigt är man nervös att allt ska gå bra såklart. Oron för graviditeten, för missfall, för att barnet inte är friskt. Och nervös för hur livet kommer bli. Hur kommer det påverka min och Sebastians relation? Kommer jag fortfarande känna mig som mig själv när jag blir mamma eller förändras man i grunden (jag hoppas jag kan fortsätta vara mig själv, även om jag förstår att vi måste anpassa oss till en ny liten person)? Och hur i hela helvete ska en förlossning gå till? Gud, jag bara ignorerar att den dagen kommer komma.

Jag är supertaggad på att träffa den här lilla personen, det ska bli helt orimligt spännande. Och jag ser så mycket fram emot att se Sebastian som pappa. Våra föräldrar som mor/far – föräldrar. Och jag ser fram emot att gå barnvagnspromenader i ett höstligt Stockholm,  att mina kompisar och deras eventuella barn ska lära känna vårt barn. Däremot är jag ju inte så taggad på sömnlösa nätter, mjölksprängda bröst, no romance, kroppsförfall, all oro ett föräldraskap medför mm… men allt detta kommer ju liksom oftast på köpet.

Det här kommer inte bli någon gravidblogg, men kommer  säkert då och då skriva om mina tankar kring det här, och hur jag mår i graviditeten.  Jag är väldigt tacksam. Att det till slut funkade. Att jag ska få bli mamma, och Sebastian pappa.  Men mitt livs tankar kring barnfrågan finns ju fortfarande kvar. Hur kommer det här passa mig?  Jag är en skraj, extremt nostalgisk person med en väldigt stark ”I wanna be forever young” – mentalitet, och därför känns det som om jag inte har nån aning om hur det här kommer påverka mig. Hur tusan ska det gå?  Förhoppningsvis om allt nu går bra kommer jag ju få svar på det (och ni också), för vår lilla person kommer i början på augusti. Herregud så spännande det här är ändå. Och innerst inne har jag ju såklart ändå en känsla av att allt kommer gå bra. Att vi står inför något som är så stort att det just nu är omöjligt att förstå.

preggo_vecka20_0101_1

 

2 stora nyheter i mitt liv!!

Hej! Tänkte jag skulle försöka komma tillbaka lite sakta men säkert här. Jag har saknat er!  Med våren och ljuset och med nya framtidsplaner kommer lusten tillbaka. Till allt. Visst nämnde jag att 2017 skulle bli förändringens år? Och nu kan jag berätta på vilket sätt. Har nämligen 2 stora nyheter som jag är väldigt glad och spänd över.

1. Vi har bestämt oss för att flytta tillbaka till Stockholm! Jag är så oerhört lycklig över det här beslutet, känns som att livet kom tillbaka till mig den dagen vi bestämde det. Har saknat min stad och mina vänner alldeles enormt och kommit fram till att jag verkligen inte är någon småstadsmänniska. Vi har sålt vår lägenhet  och jobbar järnet med att hitta ett hem i Stockholm, så snart är vi tillbaka! Blir så så lycklig över att tänka på sommaren i Stockholm!

kungsa_enafors_0952

 

2. De flesta flyttar ju tillbaka till sin barndomsstad när de väntar barn, vi gör precis tvärtom. Vi flyttar härifrån. För japp, jag är gravid. Halvvägs dessutom, har precis gått in i vecka 21. Känns helt sjukt surrealistiskt att vi om allt går bra kommer få en liten person att ta hand om i början av augusti. Och sjukt surrealistiskt att det växer någon i min mage. Men också så spännande. Och läskigt. Alla känslor på samma gång. Herregud. :)

preggo_vecka20_0107Jag kommer skriva mer om mina tankar kring både flytt och graviditet, men för nu ville jag bara göra en comeback med lite göttiga news. Vi hörs snart igen!