Kategoriarkiv: Gravid

Frågor och svar – amning, föräldraledighet, relation och rädsla för missfall


Jag har också nyss fått barn. Jag tycker amningen är rätt jobbig, jag känner mig rätt låst av det…kan du inte berätta lite om hur det fungerar för dig?

Hej! Grattis till bebis! Jag tyckte att amningen var ganska jobbig i början. Den kom igång ganska bra för mig och fungerade smärtfritt, men som du skriver så kände jag mig väldigt låst av den i början. Undrade liksom om hela föräldraledigheten  skulle gå ut på att sitta parkerad i soffan med tuttarna i vädret. Men tycker verkligen att det blivit bättre! Nu äter inte Doris lika ofta som första veckorna  och dessutom ger vi henne ett mål ersättning varje kväll för att hon ska vara van att ta flaskan om jag inte skulle vara hemma. Det verkar ju vara olika för olika barn om flaska funkar, men för oss har det ej varit några problem att mixa.Hon tar gladeligen både tutte och flaska (jag var borta på min första middag utan Doris förra veckan och det gick så bra, och var heeelt underbart att vara själv en stund). Amningen har faktiskt gått från något jobbigt till något jag är glad för. Det är ju så, så lättsamt att ha maten tillgänglig överallt och en lyx att kunna få Doris lugn när som helst. Så om du fortfarande upplever det jobbigt, så kan jag trösta med att det blir bättre, iaf om det är som för mig. Och kan verkligen tipsa att prova lite med ersättning, så fin känsla att veta att allt inte faller på en själv, att hon överlever fastän man är borta några timmar. Och skulle du fortsätta tycka att det är döjobbigt, sluta! Ersättning är ju toppen oxå! Bara dumt att göra något man mår dåligt av. Men jag tror verkligen att du kommer uppleva det bättre framöver. :)

jane_koenig_0049

Hej! Jag undrar hur/om ni tänker dela på föräldraledigheten? Vad ni har för tankar kring det?

Vårt mål har hela tiden varit att dela lika på föräldraledigheten och det hoppas jag verkligen att vi kommer kunna göra!  Jag är ju arbetslös för tillfället och ska börja söka jobb nu vilken dag som helst ( någon som söker någon inom kommunikation/pr???:)). Innan jag får ett jobb är det ju svårt för oss att byta, men jag tänker såklart att det löser sig. Skulle jag få ett jobb som börjar lite tidigare än vi tänkt så blir det nog så att Sebastian är hemma lite mer än jag, pga att min föräldrapenning är mycket sämre än Sebastians kommer vara, så när han går på föräldraledighet och jag jobbar heltid kommer vi få bättre ekonomi. Men svårt  att veta exakt hur det kommer bli innan jag får ett jobb. Men för Doris skull (och vår) ska vi ha det så lika som det bara är möjligt! Håll tummarna! :)

Jag undrar vad du planerar arbeta med efter föräldraledigheten?

Som sagt så är jag inte helt säker på det än. Jag hoppas att få ett heltidsjobb inom webbkommunikation/pr. Frilansade innan jag blev sjukskriven förra året, men tyckte då att det var krångligt, så nu vill jag bli anställd! Tänker att jag helst vill jobba med att skapa content (lite som när jag jobbade för Photowall) – gärna kombinera fotande och skrivande. men vi får helt enkelt se var jag hamnar.  Som sagt – hojta till om ni har ett jobb att ge mig! :) Jag är en ytterst härlig kollega! ;)

Hur gör man för att inte oroa sig för missfall? Är snart i v7 och har inte berättat för någon då jag oroar mig konstant… när ska man berätta för folk? Pust. Tack för all inspiration – älskar att du bloggar! <3

Ja, kära nån, den som ändå visste hur en gör för att inte oroa sig… Jag oroade mig oxå mycket för missfall i början, det tror jag de flesta gör. Jag var däremot tidig med att berätta för folk.Tänker att om man berättar kan man dela sorgen med fler om det skulle gå fel. Det är ju inget skamligt med att få missfall, bara oerhört sorgligt, och i mitt fall kände jag att om det skulle hända mig, skulle jag ändå vilja berätta varför jag var så ledsen, men det där är ju så olika hur man tänker. Jag försökte verkligen tänka att vi alla skulle vara glada tillsammans åt fröet i magen, och hade det gått dåligt skulle  vi sörja tillsammans. Men oroa sig, det gör man ju. Tänker att det kanske också är ett sätt att förbereda sig på det som komma skall. Man kommer ju oroa sig för en liten människa för all framtid sen. :) Håller alla tummar för dig!

preggo_vecka20_0074

 

Åh vad kul när du uppdaterar här – så spännande att läsa om er resa med Doris! Hur har det hittills påverkat din och Basses realtion?

Kul att du tycker det! :) Tror att det kanske är lite för tidigt att säga om relationen än kanske? Hittills tycker jag inte att den påverkats så mycket. Men nog till det bättre i så fall. Känns som att vi är ett väldigt bra team. Nu är Doris ett väldigt lugnt barn. Sover hyfsat och skriker lite så vi lider ej av sömnbrist (iaf inte just nu), vilket jag tror annars kan vara en väldigt stor bov i relationen. Vi har det väldigt mysigt just nu tillsammans. Vi är ju båda väldigt nykära i Doris, så på så vis blir ju relationen mellan mig och Sebastian lite annorlunda, det är inte den som är i fokus just nu när vi håller på att lära oss att vara tre. Men det är helt ok. Vi brukar påminna varandra om att vi inte ska glömma bort att vi är kära i varandra, och så ger vi lite extra uppmärksamhet då. :)

image1-3 (kopia)

 

Min förlossningsberättelse

Innan jag blev gravid var jag ganska rädd för att föda barn. Känns ju liksom generellt så ologiskt att det ska gå att trycka ut en bebis genom underlivet, och så taskigt att naturen inte är skapt så att det kunde vara lite enklare, och inte förenat med dödssmärta.

Under graviditetens gång försvann dock min rädsla. Ju tyngre jag blev, desto mer peppad blev jag på att föda, ville ju verkligen bara sluta vara gravid, och få träffa vårt barn. Smart uträknat där ändå. Jag läste dessutom på mycket under graviditeten. Boken ”Att föda”, förlossningsberättelser, och sen gick jag och Basse profylaxkurs också (vilket jag tyckte var bra, främst för oss som par, att vi fick gemensamma verktyg så att han skulle kunna vara mer delaktig i mitt förlossningsarbete). Det gjorde att jag kände mig så förberedd som det går att känna sig. Helt ärligt så går det ju ej att vara förberedd, ty en har ju ingen aning om hur det ska vara eller hur det kommer gå, om det blir långdraget eller går fort, om det blir vaginalt eller kejsarsnitt,  men för mig kändes det ändå fint att göra det jag kunde. Det var mentalt lugnande för mig, att jag kände mig hyfsat insatt i olika scenarier.

gravid_vecka38

Trots att jag på ett vis var peppad inför förlossningen, så var jag också inställd på att den skulle bli förjävlig. Jag jobbar ofta så, tänker att om jag är inställd på det värsta, så kan jag ju bara bli positivt överraskad. Och vet ni? Jag var faktiskt positivt överraskad efteråt. Det var utan tvekan det ondaste jag varit med om, det var helt vidrigt jobbigt, men jag klarade det! Och känslan när hon gled ur min kropp och togs upp till mitt bröst. Herregud, vilken lättnad. Att vi hade klarat det tillsammans. Hon och jag. Med hjälp av duktiga barnmorskor och världens bästa Sebastian.  Helt plötsligt var hon här, och allt var förändrat.

Nu tar vi det från början…

Fredagen den 21 juli reste jag mig upp ur sängen på morgonen för att gå på toaletten. Helt plötsligt kände jag att jag inte kunde hålla tätt, och innan jag var framme vid toan var jag helt blöt, och vatten rann nerför benen. Jag satte mig på toaletten, och visste vaken ut eller in. Hade mitt vatten gått? Eller hade jag kissat på mig? Det var ju fortfarande 2,5 vecka kvar tills hon var beräknad. Jag ringde Basse som kom hem från jobbet, och sen åkte vi in till SÖS för att kontrollera. På vägen tänkte jag att det nog inte var vattnet, för det fortsatte inte sippra som de sa att det skulle göra, men när jag sen lade mig i gynstolen och läkaren som undersökte mig bad mig trycka på lite så forsade mitt vatten ut på golvet. Det var ingen tvekan. Vattnet hade gått. Vi blev tillsagda att åka hem och invänta värkar, och om de inte skulle komma igång så skulle vi höra av oss 48 timmar senare för att få en tid för igångsättning, ty om vattnet går finns det infektionsrisk, och då får ungen inte vara kvar så länge i magen.

Jag och Basse fick rejält adrenalinpåslag här. Vi skulle alltså inte vänta 2 veckor till. Vi skulle få träffa vår bebis inom de närmsta dygnen. Spända och peppade åkte vi och åt våfflor på Älskade Traditioner innan vi åkte hem för att invänta värkar.

Några timmar senare, började jag faktiskt få värkar. Men inte så starka och ganska glesa. Vi hade fått veta att vi skulle åka in om det var 3 värkar på 10 minuter, innan dess var det inte lönt, för då skulle vi bara få åka hem. Mina värkar var inte så täta. Hela fredagen gick, hela lördagen gick, och mina värkar fortsatte komma glest. Ibland 5 minuter emellan, ibland 20, ibland ännu längre. Lite ont gjorde det, men inte värre än att jag andades igenom dem. Natten mellan lördag och söndag hade jag cirka 1 värk var 10:onde minut, och jag tänkte att nu, nu drar det kanske igång!  På söndag morgon försvann dock värkarna nästan helt och jag började tappa hoppet. Ställde in mig på igångsättning och på att det skulle bli världens längsta förlossning.

På söndagen ringde vi in till SÖS för att få tid för igångsättning, men det var såklart fullt överallt, och de skulle höra av sig till oss när det fanns plats. Vi var på listan, men de kunde inte säga när vi skulle få plats. Det här var för övrigt den jobbigaste biten på hela min förlossningsupplevelse. Att gå hemma, veta att det finns infektionsrisk, inte veta vad som händer i ens kropp, känna att allt ansvar ligger på mig och min intuition, och inte veta när man skulle få komma in. På söndag eftermiddag var jag på bristningsgränsen av oro. Jag hade knappt sovit på över 2 dygn, konstant känt efter, konstant varit orolig. Helt slut var jag. Jag bröt ihop när jag pratade med barnmorskan. Vi fick då veta att vi var välkomna in till SÖS klockan 18.00 för igångsättning. Äntligen! Vi åt mat, packade ihop oss och satte oss i bilen.

Väl på SÖS vart vi väl omhändertagna. Här märktes ingen platsbrist. Snälla och lugna barnmorskor. Det var sååå skönt att vara på plats och känna att inte allt ansvar låg på mig längre. Vi installerade oss i rummet, och efter en stund skulle min barnmorska undersöka mig för att se vilken igångsättningsmetod som skulle vara aktuell. Hon såg chockad ut när hon undersökte mig:

– Nu kommer du bli glad Isabelle. Livmodertappen är helt utplånad, och du är öppen 7 cm. Du är mitt i aktivt förlossningsarbete!

Här blev jag så himla lycklig och fick så himla mycket ny energi! Hade väntat mig att ingenting hade hänt eftersom värkarna varit så glesa och inte så värst onda,  och så var det precis tvärtom! Kände mig som en supermänniska som öppnat mig så mycket utan att det gjort mer ont. Nu var det liksom bara att köra slutspurten, och det gjorde vi!

Vid 21.00 sattes det in värkstimulerande dropp och då drog det igång vill jag lova! Nu började det kännas ordentligt. Jag andades frenetiskt med lustgasen och värkarna blev värre och värre. Jag sa hela tiden att jag klarade mig på lustgas när de frågade om epidural men vid 23-tiden började jag tappa det och skrek att jag visst ville ha epidural. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så jättemycket härifrån. Var så himla hög och borta pga smärta och lustgas. Medan de förberedde för epidural började jag dock känna ett kraftigt tryck nedåt och efter en undersökning och en värk som jag ”följde med i”, dvs krystade lite lätt, så var jag öppen 10, så epiduralen hanns helt enkelt inte med.

Öppen 10 cm alltså, och det var dags att börja krysta. Varje krystning var som ett enormt tryck neråt, som att jag ville bajsa och man hade inget val annat än att följa med, samtidigt som jag blev tillsagd att ta i allt jag någonsin hade. Jag satt först på förlossningspall, men det var inte så skönt, så jag flyttade mig till gynställning och blev kvar där. Hade säkert gått fortare om jag ställt mig upp, men var så fruktansvärt trött när barnmorskan föreslog det att jag bara orkade ligga kvar där jag låg. Att krysta var det jobbigaste jag gjort i livet. Doris ville inte komma ner med huvudet ordentligt så det tog väldigt lång tid. Tror jag krystade i närmare 50 minuter, och på slutet var jag sååå trött att jag knappt trodde det skulle gå. Då kom en till barnmorska in och hjälpte till genom att trycka uppifrån på min mage. Enligt Basse stod han bredvid mig och la hela sin tyngd på min mage och pressade. Efter förlossningen var min mage helt lila av blåmärken efter hans tryck, men det sjuka var att jag knappt kände hans tryck, pga var så fokuserad på vad som hände mellan mina ben, och smärtan där var så mycket större. Sista värken säger barnmorskan att vi eventuellt måste ta en sugklocka på nästa värk, och det ville jag ju inte, och fick väl på så sätt till den sista kraften, för äntligen kom huvudet igenom och sen gled kroppen ur mig. Och det var den skönaste känslan i livet. Och hennes lilla skrik det finaste jag hört. De la upp henne direkt på mitt bröst och hon var alldeles täckt av fosterfett och tittade på oss med stora ögon. Barn är fulla med adrenalin efter förlossningen och är väldigt pigga direkt när de kommer ut, och har nog aldrig sett hennes ögon så tydligt som då. Så låg hon där, helt plötsligt var hon liksom i den här världen, och det var den största känslan. 00.03 den 24 juli, på min pappas 60-årsdag och min lillebrors 25-årsdag. 3850 gram och 51 cm lång (så jag var glad att hon valde att titta ut lite tidigare). Basse fick klippa navelsträngen och efter en liten stund gled moderkakan ur mig med en liten krystning. Det kändes inte alls och den kom ut hel och fin, så det var skönt.

BB_0051_1

Här någonstans började Doris rostla och andas konstigt. Hon hade fortfarande fostervatten i lungorna (vilket är vanligare om man är född lite tidigt) och de fick gå iväg med henne en liten stund för att hjälpa henne med det. Dock var jag aldrig orolig, de var tydliga med vad som hände. Basse följde med dem, och jag låg samtidigt kvar och blev sydd av barnmorskan. Jag sprack 2:a graden men inte så djupt, det tog inte så lång tid, men minns att jag började längta här efter att all aktivitet runt mitt kön skulle vara klar. Och till slut var den ju äntligen det (även om jag var rejält svullen och öm i flera dagar, och blöder det gör jag än. Det är ju liksom ingen walk in the park för könet att gå igenom en förlossning om en säger så. Har aldrig längtat så mycket efter ett hel och ren punani som under de här dagarna, haha. Men nu två veckor senare känns det rätt ok. Lite knipövningar på det här så!)

När jag var färdigsydd kom Doris tillbaka till mig och hon fick ligga vid bröstet en stund innan Basse tog över henne så att jag kunde fika lite och ta en dusch. Jag var rejält medtagen efter förlossningen och det började märkas ordentligt här. Jag var helt grå i ansiktet och skakade i hela kroppen. Jag hade förlorat ganska mycket blod och hade järnbrist redan innan så jag antar att det var det som spökade. Fick ligga och vila lite och de tog tempen på mig några gånger men ansåg att jag var i ok form antar jag för hux flux skulle vi ut ur rummet och ta oss till BB-hotellet. Där fick vi ligga kvar i 2 dygn för att de skulle ha lite koll på rossliga lungor, gulsot och så att jag skulle få hjälp med amningen.

BB_0039Jag var fortsatt sliten under dessa dygn och det var skönt att vara kvar och få lite hjälp med allt. Jag kämpade på med amningen (som jag verkar ha fått ordning på nu, peppar peppar), gick som en hundraåring pga så svullen mellan bena, vågade inte sova pga ville titta så att allt var bra hela tiden, och drabbades emellanåt av baby-blues-svängar och stod och hulkgrät på toaletten pga så trött och så mycket hormoner.

Slutligen fick vi åka hem på stapplande ben. Basse har nog aldrig kört så försiktigt i hela sitt liv. Och nu är vi här hemma, och hon lär oss varje dag hur vi ska vara hennes föräldrar. Det är inte det lättaste, men vi blir bättre och bättre.

Doris_mamma_0007 BB_0003

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det var den sjukaste upplevelsen att föda barn. Det går inte att föreställa sig. Så ont, men också så fascinerande. Det gick bättre än jag trodde, men kan ju inte påstå att jag längtar till en eventuell nästa gång i framtiden. För nu är jag väldigt stolt över min kropp som tagit sig igenom det här. Både graviditeten och förlossningen. Och väldigt stolt över vår dotter som är det finaste jag sett någonsin. Det var värt alla krämpor som gravid, och all smärta under förlossningen. Tusen gånger om.

Lata dagar med babyfix, inredningsfix, böcker och vila

latadagar_0005

Jag sover så dåligt på nätterna nu. Vaknar en gång i timmen och måste gå på toa, äta något, titta på tv för att distrahera mig etc.  Jag är trött på dagarna, men inte så sömnig som man kan tro. Men försöker ligga och vila lite då och då. Och ligga lite högt med fötterna så de inte svullnar så mycket.

latadagar_0005-1

Annars är vardagarna väldigt lugna. Basse är på jobbet och jag såsar runt. Gör det jag orkar. Som att sitta här och blogga och dricka iskaffe och äta Basses hembakta bondkakor. Mums! Han har fått något slags ryck och blivit så huslig på sistone. Bakat bröd och kakor och grejer. Helt underbart! Tur att han har mycket energi när min tryter.

latadagar_0017

Njuter av blommor gör jag också. Här är förra veckans bukett från Flowery, ni vet jag prenumererar ju, så lyxigt!

latadagar_0013-1

Fixar lite med det jag orkar. Som att försöka bestämma hur tavlorna ska hänga här hemma. Fortsättning följer…

latadagar_0024-1

Och ordnar för bebis i sovrummet. Vi har satt upp två IVAR-skåp som blir bebis-förvaring. Tyckte det blev bra. Har lurat lite på om jag ska måla in dem i samma färg som väggen, men de är ju fina som de är också, så jag vet inte. Måste väl kanske behandla dem oavsett så de inte gulnar, men orkar ej just nu. Skötbord får bo i sovrum till att börja med, har ingen självklar plats i badrummet, plus att det är så långt mellan vårt sovrum och badrum så tänker att det här kanske är smidigare när man ska byta på nätter och så. Det visar sig hur det funkar. Vi börjar såhär!

vagga_0011

Kolla vilken fin vagga som står redo här hemma! Den sov Sebastian i när han var liten. Åh, så glad över den! Kaninen köpte vi till bebis och sover med varje natt, och den oranga björnen är min gamla vapendragare. Fick den när jag föddes av morfar och mormor och den var min absoluta favorit.

latadagar_0030-1

Jag sitter såklart ute på vår uteplats emellanåt och trycker dagens ranson av piggeliner och läser böcker. Den här boken läste jag ut häromdagen. Mycket bra! Boktips!

latadagar_0032-1

Ett annat boktips!

latadagar_0043-1

 

Annars har jag oxå roat mig med att klippa stjälkar från min Monstera så att den kan föröka sig. Behöver fler växter här hemma.

Tja, det var väl ungefär det jag fyller långsamma vardagar med. Och lite serietittande, och lite slösurfande, och en massa massa tankar på bebisen. Är glad, oroar mig, längtar, blir nervös. Allt i en salig blandning.  Nästan svårt att tänka på annat nu faktiskt. Måtte allt gå bra nu sista tiden. Förlossningen och att bebis kommer ut frisk och stark. Det är allt jag önskar.

Blomster-love och lite tankar i vecka 35

fredagsbukett_solros_0019_1

Är det något jag saknade i Östersund så var det roliga blomsteraffärer. Sorry Östersund – men  ganska okreativt utbud och dessutom dyra. Tips för någon att alltså starta en härlig blomsteraffär i Östersund – med prunkande krukväxter och snittblommor to die for. När man kommer in i en blomaffär vill man ju hänföras av alla dofter och allt fint och få inspiration – inte klia sig i huvet om man ska välja rosor eller tulpaner för att det är det enda som finns typ.

fredagsbukett_solros_0006

I Stockholm kryllar det av härliga blomsteraffärer, och jag älskar det! Ett nice koncept är ju Bunches (OBS! ej sponsrat inlägg, bara gillart! :)) Där köper man buntar av samma sorts blommor och sen får man sätta ihop sina kompositioner själv.

fredagsbukett_solros_0011

Just precis så! :)

fredagsbukett_solros_0042

Igår kämpade jag mig in till stan för lite fredagsinköp och kunde ej låta bli att unna mig fredagsblommor från Bunches. Titta så fint det blev! Buntarna räckte till en liten bukett på byrån också. Införskaffade dessutom den runda vasen, tycker den passar så fint färgmässigt hos oss. Från H&M home om någon undrar.

fredagsbukett_solros_0038

Nu står de där på bordet och gör mig lycklig! Och tur är väl det med tanke på hur jag kämpade att få hem det. Helt sjukt vad det börjar bli tungt att va gravid nu! Tycker ju att det varit det ett tag, men det blir ju liksom inte lättare nu när jag går in i slutspurten. Och värre lär det ju bli! :( Att åka in till stan och göra några ärenden tar typ musten ur mig helt. Och så tråkigt när man måste gå så jäkla långsamt och stanna och vila hela tiden. Är egentligen en alldeles för rastlös person för det här, men Basse säger att det är bra för mig, and I guess? Jag har ju inget val än att ta det jäkligt lugnt liksom, och jag har nog blivit lite bättre på att verkligen bara vara i nuet. Men tråkigt är det hur som.

fredagsbukett_solros_0017-1_1Bjussar på en liten magbild här från vecka 35 också. Svårt egentligen att se framifrån men den börjar bli riktigt stor. Känns som att det börjar bli trångt för bebis. Men den får jäklar i mig stanna kvar därinne lite till. Basse är på svensexa  i Polen i helgen så det skulle va KATASTROF om den bestämde sig för att titta ut just precis de här två dagarna. Vill inte göra förlossningen själv, eller ja, utan hans megaviktiga stöd, ni fattar… Dessutom är vi inte riktigt förberedda här hemma heller. Som ni ser här ovan så har vi ju dock målat färdigt i sovrummet. Yey!  Det blev faktiskt ingen av färgerna jag frågade er om, men gick på grönt som de flesta röstade för (tack för era åsikter!) Vi tog samma som vi hade i sovrummet i Östersund, tycker den är väldigt behaglig, och så är den enhetlig med våra möbler och övriga lägenheten, så känns jättebra! Så skönt att vi målat färdigt allt nu. Och häromdagen fick vi hem en liten vagga som Sebastian sov i när han var liten. Så till veckan ska vi fixa med bäddning till den och vagnen, skaffa ett skötbord och ordna lite med förvaring till bebis-grejer. Sen, när vi är klara med det, då är vi väldigt redo för bebis (eller ja, så redo man kan bli, hehe)!

 

Midsommarkläder för ett preggo i vecka 34

028B9963 028B9980 028B9938 028B9975 028B9958 028B9981

Klänning, skjorta & väska – & other stories / armband – Lite Kalabalik

Hoppas ni har haft en fin midsommar! Det har jag. En lugn och skön bland barn och vuxna i Nacka. Såhär såg jag ut. Har kommit in i vecka 34 i onsdags. Börjar bli svårt att få plats med magen i kläder nu, och brösten, haha! Allt jag helst vill gå i är mjuka trikåklänningar och luftiga skjortor, så det gjorde jag även igår.

Annars då? Jo, jag mår helt ok, förutom att det börjar bli frustrerande att känna sig så tung. Blir så rastlös av att knappt orka och kunna göra nåt. Tråkigt att gå så långsamt, och att allt går så långsamt, när man vill vara effektiv och inom sig har energi, men kroppen ej är med på noterna. Det är seriös nedräkning nu alltså. Ska bli skönt att inte vara gravid längre. Och orimligt spännande att träffa den lilla personen i min mage. Tänk va, nästa midsommar har vi snart en ett-åring. Det känns helt galet. Och fint!

 

Mamma på besök, gravidmage och ett boktips för relations-suckers

gravid_vecka33_0001

Igår promenerade jag lite långsamt (pga allt som går just nu) till café Princess här i Sundbyberg. Jag köpte det jag tyckte var gott och satte mig ute…

gravid_vecka33_0008

…med min mamma! Hon var på besök några timmar över dagen bara, så mysigt!

gravid_vecka33_0038

Efter fikat inhandlade vi lite blommor och promenerade tillbaka hem till mig. Mamma ville ju såklart se lyan och hänga lite på vår uteplats.

gravid_vecka33_0010

Älskar vår innegård. Den doftar så gott hela tiden av olika blommor som blommar vid olika tillfällen. Smart!

gravid_vecka33_0025

Mamma förevigade min 33-veckorsmage. Mår helt ok förutom lite allmänna krämpor och att jag känner mig tung såklart.  Dessutom känner jag att fötterna lättare samlar på sig vätska nu. Kanske hela jag, men på fötterna syns det tydligast när jag gått mycket och det är varmt. Jag unnade mig ett par Birkenstock häromdagen. Så skönt att slippa böja sig och knyta skor också, börjar bli jobbigt.

gravid_vecka33_0045

En vill ju alltid ha blommor i väskan! Känner sig som en somrig, härlig person i nån film typ, haha.

gravid_vecka33_0007-1

Dock vill ju blommorna helst ha vatten, så så fick det ju bli. Köpte även den fina blomman till höger som tydligen ska växa bra om man vattnar bra. Mamma hade för övrigt kurs med mig när det gällde alla mina blommor på balkongen, haha. Hon sa att alla skulle dö inom en vecka om jag ej vattnade mer. Så vi dränkte ner alla blommor så det stod härliga till, och nu får vi se hur länge jag lyckas ha dem levande ( har ju verkligen inga gröna fingrar, men vill ju ha en fin uteplats, så ska kämpa! ) När vi vattnat och pratat och ätit glass var mamma tvungen att kila till tåget. Hon skulle vidare till sin kompis sommarstuga. Som tur är kommer hon tillbaka på söndag och hälsar på lite mer.

gravid_vecka33_0001-2När mamma gått satte jag mig och läste den här boken. En bok om relationsmönster och varför vi reagerar som vi gör i relationer och hur vi kan göra för att bryta mönster.  Det sjuka är att enligt den här boken så är det våra första år i livet som påverkar hela vårt framtida kärleksliv. Hur vi anknyter till våra föräldrar påverkar hur vi anknyter i våra vuxna relationer. Älskar att läsa psykologi-böcker och även om jag lever i mitt livs bästa relation och faktiskt har det bättre än jag trodde var möjligt så känner jag tydligt igen mig i boken, vet exakt vilken typ jag är,  och det förklarar liksom varför jag reagerar som jag gör ofta i relation till Sebastian. Så den är ju liksom bra att läsa även fast en är lycklig, för dåliga mönster kan ju komma smygandes tillbaka med tiden, även om man tycker man har bra flow. Dessutom läser jag den lite för vårt kommande barns skull. Vill ju inte fucka upp dess framtida relationer med att ge den anknytningsproblem det första jag gör, hehe.  Vilken jäkla press ändå att bli förälder alltså, fy fan! ;) Oj, vad långt det blev om boken, och vilket splittrat inlägg det här blev, men boken är väldigt intressant. Tips särskilt för dig som kanske är less på att vara singel och undrar varför allt fuckas upp gång på gång. Kanske kan den hjälpa!

Puss på er och glad fredag!

 

Hur jag mår i vecka 31

gravid_vecka31_0003 gravid_vecka31_0009Hej magen i mitten av vecka 31! Har växt på sig rejält, och det känns vill jag lova. Svårt att andas,  svårt att hitta skön sovställning, svårt att resa sig upp, allmän valrosskänsla. Tror det tagit lite på krafterna att flytta också. Även om jag inte burit nånting så packar man upp och ner, böjer sig mer än man brukar (vilket är väldigt jobbigt), och liksom är mer aktiv fastän man gör allt så lugnt man kan. Har hur som helst haft väldigt mycket sammandragningar senaste tiden så fort jag är aktiv, och det är ju verkligen inte jippie. Det sägs ju vara helt normalt för att livmodern är en muskel som tränar, men på min föräldragrupp som vi var på första gången i onsdags fick jag berätta för de andra mammorna hur det kändes för de hade inte upplevt det, och då kände jag mig lite nojig ändå, eftersom jag haft det så mycket. Sen på mitt besök i fredags på mvc så hittade de spår av bakterier och äggviteämnen i mitt kissprov, så nu har de skickat det på odling för att kolla utinvägsinfektion och havandeskapsförgiftning. Får svar på det nästa vecka, är ju lite oroligt ändå. Jaja, bra att de håller koll, och man får bara försöka hänga med. Vad gäller sammandragningar så hade min mamma också väldigt mycket när hon var gravid med mig, och det sägs ju att man kan vara lik sin mor, så det behöver ju inte vara nåt. Kan ju bara vara att min livmoder vill träna extra mycket. ;)

Det är 65 dagar kvar enligt min app tills det är dags för pyret att komma ut. På sistone med alla sammandragningar har jag varit rädd att den ska komma tidigare. Hoppas verkligen det dröjer några veckor till, så vi hinner komma i ordning och bebis hinner växa på sig. Men sådär 1-2 veckor tidigare skulle ju kännas mer än ok, även om jag vet att det är vanligare att gå över tiden. Hoppas vilket som att veckorna går fort. Så nyfiken på att träffa bebis och längtar så efter att kunna andas normalt och kunna gå promenader i vanlig takt och inte behöva stanna hela tiden för att magen drar ihop sig och krampar, det är verkligen inte det härligaste. Sen längtar jag efter att kunna sova på mage (fast det lär väl inte gå om en ammar heller?) och att dricka ett glas rosé på vår ljuvliga lilla uteplats.

Sommar i Stockholm i vecka 30

vecka30_0004

I fredags packade vi ner hela lägenheten i Östersund och körde ner till Stockholm. Vi får tillträde på måndag (i morgon!!) till nya lägenheten så flyttsläpet har vi ställt hos våra vänner i Nacka där vi även bor i helgen. Anledningen att vi åkte ner tidigare var för att Sebastian har som tradition att gå på elitloppet med sin pappa och bror, och ville det även i år.

vecka30_0041

Jag gick inte på elitloppet utan hängde med quinnsen i Basses familj under gårdagen. Mor och brors flickvän. Vi njöt av sommar-Stockholm och hade det gött. OBS att jag känt mig ganska pigg i min graviditet på sistone och utnyttjade det lite till max igår, vilket inte var så smart. En promenad från Medborgarplatsen till Kungsträdgården slet ut denna arma kropp fullständigt. Svullna fötter med skavsår, foglossning, sammandragningar. Och innan dagen var slut hade jag hunnit ramla en gång oxå för jag klev snett (brukar göra det då och då när jag är trött, men brukar vara bra på att parera. Detta är dock svårare när jag väger 13 kilo mer än vanligt och är sjukt mycket långsammare i kroppen). Jag ramlade dock inte på magen, men man hinner ändå bli så himla rädd!

vecka30_0038_1

Var på riktigt lite rädd igår kväll för att jag tagit ut mig för hårt, hade så ont överallt och mycket sammandragningar. Men gick och la mig tidigt och idag har jag tagit det sjukt lugnt. Varit stel som ett kylskåp men sammandragningarna har lugnat sig, och bebis sparkar på där inne så jag tror att allt är bra. Hoppas det!  Jag har mest bara hängt i Nacka idag och softat i mina vänners trädgård vilket varit det allra bästa.

vecka30_0045

Uppifrån var tydligen en bra vinkel att få magen att se mindre ut, för så här liten är den inte. Har verkligen vuxit fort senaste veckorna, och börjar undra hur det ska gå egentligen? Det är ju två månader kvar! Men ingen har ju någonsin exploderat som gravid vad jag vet. Obs att jag ser på denna bild att jag bör ta av mig ringarna innan det är för sent och jag får blodstopp i svullna korvfingrar. :)

vecka30_0055 vecka30_0069_1Köpte den här klänningen på & other stories igår (och skorna). Känner mig lite som ett hus i den. Tycker egentligen att det är fint att framhäva magen för att inte få så mycket tältlook, men när det är så här varmt som det varit i Stockholm i helgen är det verkligen inte läge för åtsittande kläder.  Så den kommer vara perfekt för varma sommardagar i år, trots tältlook. :) Tycker väldigt mycket om den, och den kommer ju funka strålande när jag är icke-gravid också.

Hoppas ni haft en underbar helg med mycket sommar-feeling. Nu ska jag titta på senaste avsnittet av Skam. I morgon sover vi första natten i Sumpan. Wiiie så spännande! <3

Flyttvecka och 29-veckorsmage

östersund_maj_0014-1

Den här veckan flyttar vi!  Ska bli så satans skönt att få det gjort!  Just nu är det väldigt kaos i vår lägenhet i Östersund, och det känns lite som ett berg att bestiga innan vi är på plats. Fast kommer nog bli rätt soft för mig ändå pga kan typ inte bära nåt ju, hehe. Kommer nog mest sitta som på bilden ovan och domdera och äta glass. Sorry, not sorry. ;)

östersund_maj_0007-1

Glass har jag för övrigt sånt jävla craving på. Både vanlig och isglass. Köper storpack på affären och moffar. Den här helgen har det varit piggelin som gällt. Satans gott ju!

östersund_maj_0175

 

Här ser ni för övrigt min mage en bit in i vecka 29. Jag går in i ny vecka varje onsdag. Snart vecka 30 alltså. Det känns så sjukt. Vecka 30 har jag tänkt som en milstolpe under graviditeten, som att det är nära då. Och det är det ju!  10 veckor till livet blir helt och fullkomligt upp och nervänt. Jag har mått bra den här veckan. Känt mig ganska pigg och inte så mycket krämpor. Hoppas jag får må såhär några veckor till!

östersund_maj_0206Helgen blev till slut solig i Östersund också. Vi har gått på vårmarknad, hälsat på i ett torp, ätit god mat på Jazzköket och packat lite för lite. Men vi hinner den här veckan. Allt löser sig. Det gör det alltid på något sätt. :) Hoppas ni har haft en fin helg i sommarvärmen! <3

 

Gulliga kläder och bebisens första bok (och lite overklighetskänslor)

Igår var jag och Basse på kontroll hos barnmorskan. Sista gången här i Östersund. Nästa gång blir det Sundbyberg – så sjukt! :) Allt såg i alla fall bra ut, och det är så himla skönt!  Blir alltid lite stressad inför besök hos barnmorskan, även om det är lite lättare nu när jag känner bebisen i magen varje dag. Men jag är ju en orolig själ, alltid varit, kommer alltid vara. På kontrollerna nu får man hur som helst lyssna på bebisens hjärta, och så mäter de så att livmodern växer som den ska. Och så tar de blodprover och kollar nivåer. Allt såg bra ut! Skönaste känslan!

babykläder_0011-1

På vägen därifrån gick vi lite på stan och kunde faktiskt inte motstå att köpa lite kläder till bebisen. Det här setet var ju så gulligt! Och den lilla solhatten! Vi har nästan inte köpt något till bebisen pga har känts så långt fram i tiden, men det börjar ju faktiskt närma sig nu. Går in i vecka 29 idag. Nu när vi gick och kikade på kläder gick det ju ändå upp för mig hur livsfarligt det skulle kunna bli för plånboken. Finns ju så mycket gulligt så en smäller av! Haha, tror vi får göra en budget. ;)

babykläder_0023-1

När jag kom hem såg jag att setet passade så himla fint till en liten vintage-kofta jag fått ärva av min kompis Emilie. Har fått ärva en massa fina vintage-barnkläder av henne, så lyxigt! Tack! <3

babykläder_0028-1

Detta gulliga fick följa med hem också, hallå kunde ej låta bli. Och en liten napphållare. Så overkligt att någon om allt går bra ska bo i de här kläderna om sådär en 11 veckor. Skrev precis såhär på instagram (@isapedersen):

Trots en mage som redan nu känns gigantisk, sammandragningar och små sparkar inne i mig så har jag så svårt att förstå att det kan ligga en liten person i dessa kläder om sådär en 11 veckor. Fortfarande HELT SURREALISTISKT! Är så himla glad och samtidigt livrädd att nåt ska gå fel (men försöker att inte tänka på det utan njuta). Mest av allt är jag tacksam. Så tacksam att vi får vara med om detta, och att jag mår hyfsat bra i min graviditet (iaf nu). Vet hur många det är som har barnlängtan, som kämpar med att bli gravida (vi gjorde också det), eller som har helvetesgraviditeter. Kärlek och styrka och pepp till er. <3 Jävlar i mig vilken resa detta är, på alla stadier. Shit, det börjar liksom verkligen gå upp för mig – jag ska bli någons mamma (peppar, peppar). <3

babykläder_0030-1Häromdagen fick jag ett  presentbud i brevlådan oxå. En godnattsaga – ”Natten” av Sara Villius och Mari Kanstad Johnsen. Tack Rabén och Sjögren! Tänk att vår bebis har fått sin första bok!  <3

PS. Vet att jag sa att det här inte skulle bli någon gravidblogg, men det är så himla svårt när väldigt mycket i livet kretsar kring det. Plus att jag insåg att det ju faktiskt kommer vara väldigt roligt att ha kvar lite tankar och bilder och kunna gå tillbaka till i framtiden (och jag vet att om jag inte bloggar, blir det inte av att jag skriver), så blir kanske lite mer gravidpladder än vad jag tänkt. Sorry about that, ni som hatar det får helt enkelt försöka låta bli att klicka er in på inläggen som verkar misstänkt ”gravidiga”.

Är det förresten någon av er som läser som är gravida? Skulle vara roligt att veta! Och hur går det för er i så fall?