Årsarkiv: 2012

Våroutfit_Isa_30mars_0299april

Mitt 2012. Del 1.

Mitt 2012 har varit långt ifrån det bästa året. Jag har känt mig vilsen och förvirrad och ganska ledsen emellanåt. Men det har ju förstås funnits en hel del ljusglimtar, och när man ser tillbaka på året så ser det ju faktiskt ganska så fint ut. Det är ju det fina med livet, att man oftast minns det som är bra, för det är de fina glimtarna man väljer att spara i sitt hjärta och som man ofta förevigar med en kamera. Vi tar en titt på hur första halvan av mitt år såg ut.

Januari:

januariballonger

Hade ballonger i min lägenhet efter min födelsedagsfest ända tills de var så skrupliga att det inte gick mer.

6696042621_f76a7bf669_z (1)

Det var kallt ute och jag hade blommor inne för att kompensera. Bloggade ganska lite i januari men kan tänka mig att jag fyllde kvällarna med film och lite öldrickande.

FEBRUARI:

februari

Stockholm var kallt men fint.

 

februari2
Var på en hel del secondhandrundor såklart.

 

6909914157_96cb625661_z
Längtan efter våren blev nästan orimlig.

MARS:
mars
Gjorde ett stylingjobb i ett kallt men fint Gamla stan.

 

mars2
Spikade upp hyllor hemma.

 

mars5
Åkte till Göteborg och hade finaste helgen med damerna ovan.

 

Lillan 30_1263_1 (1)
Anna-lill fyllde år och vi hade kalas.

 

mars4
Promenerade med Jeanette och lurade på vad det var för filur i hennes mage som snart skulle komma till världen.

 

mars3
Promenerade i solen.

APRIL:
Våroutfit_Isa_30mars_0299april
April inleddes med strålande ljus i min lägenhet och hoppet om våren började kännas rimligt.

 

DUo_outfits_0059 april5
Jag och Christian klädde oss likadant ibland.

 

april
Gjorde världens roligaste stylingjobb i Anna-lills fina lägenhet med min vän Josefin som modell och Christian som fotograf.

 

april3
Anna-lill hade gjort finaste rekvisitan.

 

april4
Åkte upp till stugan och åkte skidor och hängde med familjen.

 

30årsfest_3032_duo
Tillbaka i Stockholm  klädde jag mig i 80-talskläder…

 

april6
…för att gå på världens roligaste 30-årsfest och fira Charlotte, Anna-lill och Emmelie.

MAJ:
maj_3529 christian
Stockholms gator fylldes med vårkänsla.

 

majpartaj
Jag jobbade med Partaj och hjälpte till på kostymsidan.

 

maj ischias2
Åkte till ett soligt Ischia.

 

majrom
Och till ett regnigt Rom.

 

majesther
När jag kom hem hade äntligen världens sötaste Esther kommit till världen.

JUNI:
juni
Jag började hänga på Djurgården och jobba på Nordiska museet.

 

juni5
Spelade gitarr på balkongen så fort det var sol.

 

juni3
Var konferencier på Nationaldagsfirandet i Vasaparken.

 

juni2
Åkte till underbara Soludden i Värmland…

 

juni6
…där Christians mormor och hennes Lorentz bor på somrarna.

 

Foto: Christian Gustavsson
Och så var det dags för grymmaste midsommarfestivalen i Köja.

ITaly_Ischia_Dag1_0180

Mina drömmar.

ITaly_Ischia_Dag1_0180
Vissa dagar tänker jag att jag har tappat bort mina drömmar. Att de ligger bland höstlöven under snön och förmultnar och att jag inte orkar kämpa för att de ska omvandlas till ny energi (som ju allting gör) och blomma med körbärsträden i slutet av april. Men vid närmare eftertanke så har jag ju inte alls tappat mina drömmar. Problemet är att jag ibland lever i dem för mycket, att jag ständigt har huvudet uppe bland molnen, men emellanåt kommer det en kalldusch (eller en snöstorm) och jag kastas ner på en hård plats som kallas verkligheten. Verkligheten är en svår plats. Det är en plats där man måste vara modig och stark. Det är en plats där allt inte ständigt omges av rosa skimmer. Därmed inte sagt att den inte kan vara en underbar plats. För det är den. Ofta. Man måste bara vara beredd på att de där kallduscharna faktiskt kommer emellanåt.

I mina drömmar bor jag i stora städer. Bland höga hus, vacker arkitektur och äventyr runt varje gathörn. Men jag har oxå en lugn plats. Mitt ute i ingenstans. Ett gulligt litet hus vid ett hav och bland tusen blommor där jag kan andas frisk luft och rensa huvudet från intryck. Jag sjunger mycket. På min lugna plats kommer jag ikapp med inspirationen till musiken och i de stora städerna spelar jag min musik för folk och samlar intryck som jag sparar i en liten anteckningsbok eller i min högra hjärnhalva. När jag inte sjunger eller skriver så fotar jag. Och emellanåt kanske jag är med i en teaterföreställning. Eller spelar in en film. Sen reser jag mycket oxå. Och mest av allt är jag lycklig. På riktigt.

Ibland tänker jag att det är min ambivalens som stoppar mig mest. Att jag vill så mycket på samma gång. Jag vill bo bland höga hus men ändå vid ett hav. Jag vill sjunga, fota, skriva, spela teater. Jag vill ha spänning till max men ändå en trygghet att vila i. När man vill mycket kan det ibland vara svårt att bestämma en väg till sina drömmar. Med åren kanske man prövat vissa vägar oxå men inte riktigt kommit ända fram, och då kan det ibland kännas som om man är helt ute och cyklar ( och så går inte ens det för det är så jävla mycket snö ).

Så nej, jag har inte tappat mina drömmar. De är bara för många. Och jag måste hitta ett sätt att få ihop dem på den lilla tid vi har som kallas liv. Hitta en väg som gör att inte bara huvudet är bland mina drömmar, utan faktiskt hela min kropp.

Translation:
I want to live in big citys with adventures around every corner, but also I would love to have a quiet place near the sea. I want to sing, act, write and take photos. Sometimes it’s hard to find a way when you have so many things you want to do. But hopefully, I’ll find a way to combine them. Most of all, I just want to be happy. That’s always the most important thing.

7044606579_15eafc4654_z

Någonstans. På väg någonstans.

Jag älskar att ta bilder på skor. Vet inte varför egentligen. Kanske för att bilderna ger en känsla av att vara på väg någonstans. Kanske bara för att jag tycker att det är snyggt. Kanske för att jag minns känslan som var väldigt tydligt när jag ser en bild av mina skor på främmande gator, vackra golv etc. 6661851399_d6edc61179_z

En novemberdag i Paris. Gick och tuggade på macarons och blev extra glad när mina skosnören matchade höstlöven.

6124176437_1ae5807fa1_z

Förra årets sista dag med sommarkänsla på världens bästa loppmarknad i Kiel i Tyskland.

 

5993702044_500c8e478e_z

Mina skor matchade asfalten hemma i Stureby.

5772008269_5f6b44a3d6_z

Fint golv i Marocko.

5706085425_19bcc73c7b_z

När jag tog den här bilden önskade jag att maj kunde stanna för evigt. Helt uppfylld av den där känslan av att hela sommaren ligger framför en.

 

5502170392_436d1ef65e_z

På bron mellan söder och gamla stan. Lycklig över att Stockholmssnö försvunnit.

5105137478_00fd92d000_z

Höstdag i Midsommarkransen.

4997411666_2db782f838_z

Gildas fina golv.

4500307780_4c4ef648d4_z

En sommardag på Väddö. Skogspromenader, bad i pool och vin hela långa dagen.

7044606579_15eafc4654_z

Jag och Emmie på bron över till Williamsburg, New York.

drottningholm_1186

Något av det jobbigaste, svåraste, sorgligaste och mest skrämmande jag vet.

drottningholm_1177 drottningholm_1186

Något av det jobbigaste jag vet är att att ta beslut i livet. Det kan vara allt från oviktiga saker som att välja glassort eller instagramfilter till stora livsavgörande beslut när man står i ett vägskäl. När det kommer till de livsavgörande besluten vill jag helst inte vara vuxen längre. Då vill jag vara liten så att någon säger till mig vad jag och andra kommer att må bäst av.

Något av svåraste jag vet är att göra någon ledsen. Ibland gör man det fastän allt man ville var att göra väl. Som om man t.ex har någons hjärta i sina händer men inte kan vårda det som hen vill, och man måste lämna tillbaka hjärtat fastän man ser att det är sprickor i kanterna.

Något av det sorgligaste jag vet är ensamma gamla människor. Som har förlorat sina kära och sitter ensam med sina minnen från en svunnen värld som ingen längre förstår och som ingen längre har tid att lyssna på.

Något av det mest skrämmande jag vet är när jag tänker på hur rädda människor är i den här världen. Rädsla föder hat och gör att världen blir en väldigt mycket mer otrevlig plats att vara på. Ofta förundras jag över hur det i ens närhet känns så varmt och fint men när man ser på det politiska klimatet i världen känns det så individualistiskt, kallt och fientligt.

Något av det finaste jag vet är riktig vänskap. Har man det tar man sig igenom de flesta av situationerna ovan. Förutom den tredje, och det är det som gör den så himla sorglig.

Om åren som försvann.

Jag var 18 år. Minns att jag ville gå ner några kilo till student- balen. Inte så mycket liksom, jag var rätt okej, men bara några kilo så att jag skulle se perfekt smal ut i klänningen.

Lyckades inte. Efter balen jobbade jag hela sommaren på kafé och bakade kakor och i stället för att gå ner de där 5 kilona gick jag upp ytterligare fem. Inte så märkligt eftersom jag levde på kaksmet och kvällarna bestod av tjejkvällar med polly, zoo och popcorn. När sommaren var slut hade jag panik. Jag hade alltid tyckt att jag var ganska söt, men plötsligt föraktade jag vad jag såg i spegeln.

Jag reste till Dublin och det enda jag hade i huvudet var mat. Skippade pub- kvällar för att jag hellre ville sitta hemma och stirra in i väggen än att få i mig kalorier på en pub och känna mig fet i ett främmande land. Väl hemkommen till Sverige tränade jag som en galning och märkte att det plötsligt var väldigt lätt att inte äta. Åt bara precis vad jag behövde. Kolhydrater blev min största mardröm och mina 5 kilon var borta för länge sen, och balens fem kilon oxå för den delen. På en tågluff runt Europa levde jag på frukt, naturell youghurt, kaffe och cigaretter.

Hemkommen från tågluffen var mina kompisar oroade och pratade med min mamma. Jag tyckte förstås att de överreagerade då jag ju minsann bara hade blivit lika smal som de och hatade att jag hela tiden hade mammas hökögon över mig. Och mina vänners oxå för den delen.

Som tur var skulle jag börja musikalskola. Bort från familj och vänner. En nystart utan hökögon. Nu kunde jag äta som jag ville. Prestations-ångesten på skolan gjorde ju dock inte saken bättre. Jag promenerade eller simmade varje morgon före frukost, dansade två-tre timmar på skolan ( med ångest för alla speglar) och gick ofta på två pass på gymmet på kvällen. Matintaget bestod ungefär av en knäcke-macka på morgonen, ett stort äpple till lunch, en varma koppen och ett ägg på kvällen. Den lilla energi jag hade gick åt till att räkna ut hur mycket jag kunde tillåta mig att äta på dagarna i stället för att utvecklas som musikalartist.

Jag träffade en kille som dock började ha lite koll på mig och som fick mig att äta, men ganska länge vart det omvänd effekt. Så fort jag ätit för mycket hängde jag över toasitsar och bad till Gud att ingen skulle höra mig eller se spår efter att jag spytt upp allt.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt en dag hade jag fått nog. Plötsligt en dag såg jag att jag var väldigt smal, plötsligt en dag kunde jag behålla pastan och vinet i magen utan att ångesten tog över hela min kropp. Plötsligt en dag kände jag att jag ville ha livet tillbaka. För en ätstörning tar ifrån dig hela ditt liv. Du blir osocial, tappar utstrålning, ja du tappar hela din personlighet och all din livslust.

Nuförtiden äter jag vad jag vill utan att få ångest, men det tog tid att komma dit. Fortfarande kan jag få små återfall, och fortfarande längst in i bakhuvet har jag en liten koll på vad jag äter, men jag har hittat min balans, och det är jag oerhört glad över. För det finns ju inget bättre än att dricka vin och äta pizza med vänner, unna sig en morotskaka till kaffet, ha picnic med massa godsaker. Om du så var smalast och snyggast i världen, hur kul skulle det vara om allt du gjorde var att sitta hemma själv och stirra in i väggen för att du är så rädd att du ska tvingas äta bland folk?

Jag vet att jag hade tur, jag hade människor omkring mig, och jag kunde ta mig ur mina problem på egen hand. Det var väldigt svårt, och jag vet att det är många som har det ännu svårare. Men jag hoppas att folk kämpar och hjälper varandra. Det är en hemsk och vidrig sjukdom. Och det är hemskt att samhället fått framförallt oss tjejer att tro att vi är lyckligare ju smalare vi är. För så är det verkligen inte. Inte nånstans.

köpenhamn_skåne_3740

I väggarna bor 1000 historier. Om jag lyssnar noga kan jag höra hur du viskar dem.

köpenhamn_skåne_3706.jpg_effectedköpenhamn_skåne_3713.jpg_effectedköpenhamn_skåne_3718.jpg_effectedköpenhamn_skåne_3701.jpg_effected (1)köpenhamn_skåne_3711.jpg_effectedköpenhamn_skåne_3715.jpg_effectedköpenhamn_skåne_3732 köpenhamn_skåne_3728köpenhamn_skåne_3740

Foto: Christian Gustavsson

Malmö centarstation måndag morgon 07.00. Solen går upp och målar guld över tågvagnar. Det är lugnt och stilla och kaffet smakar som vanligt gott på världens kanske finaste Starbucks. Gamla koffertar och rustik inredning. Ute på perrongen tittar jag upp på de vackra valven och tänker att tiden lika gärna skulle kunna vara någon annan. Början av 1900- talet, 40-tal, eller 80-tal. Och så tänker jag att det är lite märkligt… På en plats där människan ständigt är på väg någonstans, där stressade klackar smattrar mot stenplattor och kaffet i muggen skvätter upp över kanten, där är det som om tiden stått stilla.

Translation: Malmö centralstation is so beautiful. Feels like there is so many stories in the walls from travellers through time.

Rom_2012_0450

Vintage i Rom.

Rom må vara känt för mer exklusiv shopping, men om man liksom jag inte är så intresserad av sådant, kan man såklart leta sig runt bland små mysiga gränder och hitta små Vintage-pärlor. Jag hade inte så mycket tid när jag var där, men var ändå tvungen att lägga några timmar på Vintage-research såklart! Rom_2012_0211

Rom_2012_0214

Rom_2012_0215

 I området Trastevere där vi bodde ( som förövrigt varmt rekommenderas att bo i! Supermysigt. Lite som Roms söder ) hittade vi Twice vintage-shop. Bra priser, snygg inredning och helt ok fyndchanser. Väl värt ett besök! På Via di San Francesco a Ripa, 105

 

Rom_2012_0429_1

Finaste ingången någonsin var till butiken Bohemienne vintage på Via dei Cappellari 96 vid Campo dei Fiori.

Rom_2012_0416

Här var det lite damigare stil på kläderna. Dyrare märkesgrejer, men även om jag inte hittade något klockrent så var det ungefär den finaste butik jag varit i. Värd att besöka bara för inredningen. Jag menar, vem vill inte ha skotavlor hemma?

Rom_2012_0418 Rom_2012_0421 Rom_2012_0422Hattprovning!

Rom_2012_0425

Happy shopper! Jag gick därifrån med ett par örhängen till slut.

Rom_2012_0445

På den här gatan ligger ganska många secondhand-butiker. Alla har lite samma stil. I trånga ganska avlånga butiker kan man hitta både dyrare märkesgrejjer och billiga fynd.

Rom_2012_0446 Rom_2012_0447 Rom_2012_0449 Rom_2012_0450 Rom_2012_0456 Rom_2012_0160_1

I det ganska hippa området Monti hittade vi den kanske bästa butiken. Pifebo. Stor chans att hitta väskor, skor och solglasögon. (jag hittade ett par jättefina brillor som jag dock lyckades tappa bort första festkvällen jag var hemma i Stockholm. Argh på mig själv! Och ledsen…) Inte superbilligt, men helt överkomligt och absolut ett ställe att hitta guldkorn på.Vi var där i över timme.

Rom_2012_0154 Rom_2012_0157 Rom_2012_0158

Vintagebetyget för Rom blir ändå helt okej!  Roliga, lekfulla butiker med blandat utbud.  De flesta butiker är ganska centrerade i området Monti eller runt via del governo vecchio. Och glöm inte att de ofta har eftermiddagsstängt någon timme från ca klockan 15. ( Det har även många restauranger.)

Åh, jag hoppas så att ni ska åka till Rom snart! Det är ju minst sagt en alldeles fantastisk stad!

Translation: A small vintageguide to Rome. Read it in english here.