Om det här med barn

Jag har aldrig varit hundra säker på att jag vill ha barn. Har tänkt att jag förmodligen en dag kommer vilja, men alltid tänkt att det ska ske senare.  Åren har ju dock gått fortare än vad jag har förstått,  och trots att en känt sig som 27 har siffran stigit och plötsligt inser man att det inte är så många år kvar tills det skulle vara försent (så orättvist att vara kvinna ändå, att vi har så tidigt ”bäst före datum” när det kommer till barn, och att männen inte har det). Gud vad stressande det här varit, tycker jag. När längtan efter barn inte kommer som en självklarhet. När man är osäker om det är något som passar en, men ändå rädd att gå miste om något fantastiskt.  När det både lockar och inte lockar. Hela frågan kring föräldraskapet har gett mig en del existensiell ångest. Man blir så smärtsamt medveten om att åren går, att man blir äldre (vilket i mitt fall inte är en favoritkänsla direkt).

När jag träffade Sebastian så pratade vi mycket om det här med barn, och med honom kändes det liksom plötsligt närmare. Även om jag fortfarande önskade att vi var 22 och hade all tid i världen så blev jag ändå glad av tanken och inte bara rädd. Det kändes ju trots allt spännande och fint. Vi kom fram till att vi ville ha barn med varandra.

Hösten 2015 tog jag ur min spiral och vi sa det klassiska ”blir det så blir det”. Jag som verkligen inte varit stressad kring barn och fortfarande ganska skraj för den typen av ”riktigt vuxenliv” tänkte att jag skulle vara helt chill med situationen även om det tog tid. Jag hade fel.

Månaderna gick och ingenting hände, och det visade sig att jag var allt annat än chill. Kontrollbehovet kickade in och jag blev extremt medveten om mitt dåliga tålamod. Ville ligga extra mycket kring när jag trodde att jag hade ägglossning (har väldigt oregelbunden mens så detta var ju krångligt), kände efter i min kropp hela tiden efter eventuella symptom och blev ledsen varje gång mensen kom. Samtidigt fick jag någon slags kris över att jag blev precis så som jag inte ville bli. Att jag inte alls var så chill som jag ville. Jag blev så oerhört stressad  över att något var fel. Att valet kring det här med barn kanske plötsligt inte var ett val?  Det var så skrämmande. Och överallt runtomkring en blev folk gravida.

Efter ungefär ett år gick vi till gynekologen och sa att vi inte blev gravida. Vi gjorde några tester och gynekologens teori var att min oregelbundna mens var boven i dramat, så jag fick hormoner som jag skulle äta för att få fart på min ägglossning. Och vet ni?  Vi hade tur, för det fungerade. Jag blev gravid. Ett år och tre månader efter att jag tagit ur spiralen. 15 månader av ett hopp som tänds varje månad och sedan släcks när mensen kommer. Äntligen satt jag där med ett positivt testresultat.

Jag plussade på stickan i början på december, och nu sitter jag alltså här några månader senare och är mer än halvvägs gravid. Och ärligt? Det känns helt sjukt läskigt. Spännande förstås, men så konstigt att det växer något i mig som vi ska ta hand om och förhoppningsvis ge en bra uppfostran och ett fett liv. Och samtidigt är man nervös att allt ska gå bra såklart. Oron för graviditeten, för missfall, för att barnet inte är friskt. Och nervös för hur livet kommer bli. Hur kommer det påverka min och Sebastians relation? Kommer jag fortfarande känna mig som mig själv när jag blir mamma eller förändras man i grunden (jag hoppas jag kan fortsätta vara mig själv, även om jag förstår att vi måste anpassa oss till en ny liten person)? Och hur i hela helvete ska en förlossning gå till? Gud, jag bara ignorerar att den dagen kommer komma.

Jag är supertaggad på att träffa den här lilla personen, det ska bli helt orimligt spännande. Och jag ser så mycket fram emot att se Sebastian som pappa. Våra föräldrar som mor/far – föräldrar. Och jag ser fram emot att gå barnvagnspromenader i ett höstligt Stockholm,  att mina kompisar och deras eventuella barn ska lära känna vårt barn. Däremot är jag ju inte så taggad på sömnlösa nätter, mjölksprängda bröst, no romance, kroppsförfall, all oro ett föräldraskap medför mm… men allt detta kommer ju liksom oftast på köpet.

Det här kommer inte bli någon gravidblogg, men kommer  säkert då och då skriva om mina tankar kring det här, och hur jag mår i graviditeten.  Jag är väldigt tacksam. Att det till slut funkade. Att jag ska få bli mamma, och Sebastian pappa.  Men mitt livs tankar kring barnfrågan finns ju fortfarande kvar. Hur kommer det här passa mig?  Jag är en skraj, extremt nostalgisk person med en väldigt stark ”I wanna be forever young” – mentalitet, och därför känns det som om jag inte har nån aning om hur det här kommer påverka mig. Hur tusan ska det gå?  Förhoppningsvis om allt nu går bra kommer jag ju få svar på det (och ni också), för vår lilla person kommer i början på augusti. Herregud så spännande det här är ändå. Och innerst inne har jag ju såklart ändå en känsla av att allt kommer gå bra. Att vi står inför något som är så stort att det just nu är omöjligt att förstå.

preggo_vecka20_0101_1

 

Vår i Stockholm

lilajacka_0040

lilajacka_0033

Hej från Stockholm där jag och Sebastian flängt runt i helgen och spanat in potentiella platser där det känns okej att bo och vi förhoppningsvis kanske har råd att bo (satan i helvete vad dyrt allt är!). Var inte så många intressanta visningar för oss den här helgen, men förhoppningsvis blir någon lägenhet vår snart snart! Åh, vad jag hoppas det! Annars är vi bostadslösa från 1:a juni, och det känns ju härligt när man då typ nästan är höggravid. Känner mig uppstyrd som vanligt. ;)

Hur som helst så är det vår här och jag känner bebisen volta runt i magen nästan varje dag nu. Och idag kände Basse den utanpå magen ordentligt för första gången. Så coolt! Nu har Basse kört härifrån mot Norrland men jag hänger kvar ett par dagar pga ska se min kompis Helena som gästspelar på Stadsteatern i ”Utan personligt ansvar” och hänga med lite kompisar. Känns fint.

PS. Tack för alla fina och peppiga kommentarer om bebis och vårt beslut att flytta tillbaka. Ni är underbara! Känns så fint att vara tillbaka på den här platsen med er!

När det inte känns rätt

Lägenheten_februari_0028 Lägenheten_februari_0005 Lägenheten_februari_0019 Lägenheten_februari_0081 Lägenheten_februari_0067 Lägenheten_februari_0044 Lägenheten_februari_0062 Lägenheten_februari_0087 Lägenheten_februari_0093

Ibland känns det inte rätt. Det kan börja som ett litet skavsår. Som svider och som man sätter plåster på för att lindra. Men plåstret hjälper inte och såret växer och till slut svämmar det över och det känns i hela kroppen, eller kanske är det helt enkelt att man tillåter sig att känna i hela kroppen? Att man slutar trycka undan. Det här kan ju handla om allt möjligt. En relation. Ett jobb. En stad.

Saker och ting blir inte alltid som en tänkt sig, som ni ju vet. Vi flyttade upp till Östersund med förutsättningar som ändrades i samma stund som vi kom hit. Sen har vi kämpat på det här året, men det har liksom verkligen inte lossnat. Det har varit precis tvärtom. Längtan efter Stockholm och våra vänner och vårt gamla liv där har varit nästan outhärdlig. Särskilt för mig, och det har påverkat Sebastian mycket också såklart, att jag varit så låg och inte varit lycklig. Så vi tog ett beslut. Att vi ska flytta tillbaka till Stockholm. Folk kanske tycker att vi är knäppa. Att vi borde ge det mer tid. Men varför sitta och vänta på att livet blir bättre när man faktiskt har nyckeln till hur det ska bli bra igen, när man vet vilka bitar som saknas? Vi har bott här i lite mer än ett år. Ett år går fort, men det är också en väldigt lång tid för någon som inte trivs och som längtar bort.

Jag kommer sakna vår lägenhet. Kommer förmodligen aldrig bo såhär fint igen. Men det spelar ju liksom inte så stor roll när den ligger i en stad där man inte vill bo. Allra mest önskar jag att vi kunde flytta med oss lägenheten, men det går ju inte. Så nu är jag glad att någon som trivs i Östersund kommer ta hand om den. Det var tyvärr inte vi. Inte just nu i alla fall.

Translation: I’m gonna miss this apartment now that we’ve decided to move back to Stockholm.

2 stora nyheter i mitt liv!!

Hej! Tänkte jag skulle försöka komma tillbaka lite sakta men säkert här. Jag har saknat er!  Med våren och ljuset och med nya framtidsplaner kommer lusten tillbaka. Till allt. Visst nämnde jag att 2017 skulle bli förändringens år? Och nu kan jag berätta på vilket sätt. Har nämligen 2 stora nyheter som jag är väldigt glad och spänd över.

1. Vi har bestämt oss för att flytta tillbaka till Stockholm! Jag är så oerhört lycklig över det här beslutet, känns som att livet kom tillbaka till mig den dagen vi bestämde det. Har saknat min stad och mina vänner alldeles enormt och kommit fram till att jag verkligen inte är någon småstadsmänniska. Vi har sålt vår lägenhet  och jobbar järnet med att hitta ett hem i Stockholm, så snart är vi tillbaka! Blir så så lycklig över att tänka på sommaren i Stockholm!

kungsa_enafors_0952

 

2. De flesta flyttar ju tillbaka till sin barndomsstad när de väntar barn, vi gör precis tvärtom. Vi flyttar härifrån. För japp, jag är gravid. Halvvägs dessutom, har precis gått in i vecka 21. Känns helt sjukt surrealistiskt att vi om allt går bra kommer få en liten person att ta hand om i början av augusti. Och sjukt surrealistiskt att det växer någon i min mage. Men också så spännande. Och läskigt. Alla känslor på samma gång. Herregud. :)

preggo_vecka20_0107Jag kommer skriva mer om mina tankar kring både flytt och graviditet, men för nu ville jag bara göra en comeback med lite göttiga news. Vi hörs snart igen!

Hej 2017 och livsförändring!

Nu är skitåret 2016 slut och jag är så himla glad för det. Det var det tyngsta året på länge av så många anledningar. Men minuter har passerat, dagar har gått, och nu blir allt ljusare för varje dag och 2017 är här. Och jag känner att det måste bli ett revanschår. Jag står verkligen inte ut med känslan jag haft i mitt bröst på sistone. Men för att komma på en bättre plats krävs livsförändring. Så jag förmodar att 2017 kommer bli förändringens år igen. Men förhoppningsvis i en bättre riktning än 2016. På vilket sätt all förändring ska ske vet jag inte riktigt än, vet bara att något måste ske, för det här går inte. Och jag känner att det nya året har gett mig energi att ta tag i att styra upp förändring och reclaima livslusten. Det är jag tacksam för.

Vi går mot ljusare tider, och allt kommer bli bra. Kan knappt vänta till maj när dagarna är långa och hela sommaren ligger framför oss. Det kommer går fort.

MG_3632_1 Karlskoga_2695_1 vår_söder_0841 kungsa_enafors_0949 Rom_2012_0010_2 ulriksdals_slott_1619_1 Stockholm_maj_7522_1

inbjudan_8887

Hejdå för ett litet tag

028b0326_1 028b0321 enafors_oktober_0116_1 enafors_oktober_0173 enafors_oktober_0166 enafors_oktober_0207 enafors_oktober_0221 enafors_oktober_0223Förra helgen var vi uppe i min familjs  stuga. Det var stjärnklart när vi badade och att sitta i vår pool vid dessa stunder är det mest magiska jag vet. Min högsta önskan just nu är att ta en två månaders paus och bara vara där uppe och inte göra någonting förutom att läsa böcker, gå promenader på fjället och bada. Tyvärr är det ju ganska svårt att få till en sån grej, men en dag kanske.

Kära ni, jag måste ta en paus från den här platsen. Är så himla ledsen för det, men just nu i mitt liv så finns varken tiden eller energin till att hålla bloggen på den högkvalitativa nivån som jag vill att den ska vara, och då tänker jag att det är bättre att ta en paus tills jag känner att energin är tillbaka. Kanske blir det en kort paus, kanske en längre, jag vet inte i detta nu.

Ta hand om er så länge. Jag tycker om er och hoppas att vi ses mer förr än senare. <3

 

Ett nytt jobb

Ni kanske minns att jag för ganska längesedan sa att jag hade fått ett litet jobbuppdrag här uppe i Östersund, som jag var så peppad och nervös för?  Nu tänkte jag äntligen berätta vad det är… Varje fredag förmiddag är jag programledare på P4-toppen i P4 Jämtland. P4-toppen är en lista där vi bara spelar artister med anknytning till Jämtland och varje vecka presenterar jag listan,  intervjuar någon artist, och vältrar mig i lokal musik.

Jag har varit med några veckor nu. Först körde jag tillsammans med den förra programledaren, och nu har jag kört två veckor själv. Anledningen att jag inte sagt något är för att jag varit typ orimligt nervös, haha, och inte velat att någon ska lyssna. Men nu börjar jag komma in i det (är fortfarande nervig, men det är ju inte så konstigt när en aldrig jobbat med radio + att det är live), och jag är så himla glad och tacksam för den här chansen. För trots nervositeten så är det skitkul!

Vill ni lyssna på fredagens P4-topp där jag så småningom i programmet intervjuar artisten och konstnären Kape så kan ni göra det här (lyssna från delad tidpunkt).

Och hörni! Har ni någon anknytning till Jämtland och håller på med musik så briefa mig alltid om ni har något på g. Eller tipsa mig om ni vet någon grym som släppt nytt. Är ständigt på jakt efter utmanare till listan och personer att intervjua!

Puss på er!

 

Kontraster

028b0085

028b0090

028b0091_1

028b0088_1

028b0103

028b0110

028b0123

028b0152

028b0172

028b0167_1

028b0181_1

028b0184

028b0168

028b0224

028b0119_1

028b0104_1

028b0270_2

Vi åker upp till stugan. Tänder brasor, läser böcker, går på fjällturer. Pratar om att man aldrig är precis så mycket som i nuet som när man är där uppe. Sen sätter jag mig på ett tåg, och några timmar senare trängs jag bland människor på Stockholms central och hetsjobbar några dagar, insuper storstadsatmosfär innan det är dags att återvända hem till lugnet igen. Det är sannerligen kontrasternas tid.

När du är frisk har du så många önskningar, när du är sjuk har du bara en…

028b0063 028b0065 028b0067

Under oktober varje år har Cancerfonden Rosa bandet- kampanjen med syfte att finansiera cancerforskning, sprida kunskap om cancerprevention och bröstcancer samt bedriva påverkansarbete.

För några dagar sedan fick jag ett paket på posten med en massa rosa produkter och en önskan om att sprida ordet – att färga oktober rosa. Självklart vill jag det! Det är säkert inte så många som missat det, men det skadar aldrig att påminna när det gäller såhär viktiga saker. Om du köper en produkt av cancerfondens sponsorer i oktober så går en del av beloppet till forskningen. Det kan tyckas lite när man står och håller det där kaffepaketet, men många bäckar små ni vet… Varje år drabbas 8000 kvinnor och 50 män av bröstcancer. Chansen att bli botad har ökat de senaste åren främst pga att det upptäcks tidigare och pga bättre behandlingsmetoder. Men det kan bli ännu bättre – det måste bli ännu bättre, så är det bara! Välj rosa i oktober kära ni. Och fuck cancer!

Allt som blir kvar

Så himla märkligt. Mina två senaste inlägg på bloggen var plötsligt bara puts väck! Detta inlägg hade jag dock skrivit i word då jag satt på ett tåg utan täckning, så nu gör jag ett nytt försök och hoppas att det får vara kvar den här gången.

alltsomblirkvar_0059 alltsomblirkvar_0044_1 alltsomblirkvar_0045

Jag minns när jag började läsa Sandra Beijers blogg. Minns inte exakt när det var men det var väldigt längesedan och jag minns att jag plöjde sida efter sida och hur min grilcrush bara växte. Hon inspirerade mig så och jag minns att jag köpte rosetter och satte i håret, hur jag älskade Stockholm ännu mer genom hennes ögon och hur jag läste hennes ord långsamt och sög i mig dem som knark. Hennes formuleringar var så vackra och träffade som pilar och jag förstod plötsligt vad det här med bloggande handlar om.

För några dagar sedan fick jag Sandras andra roman i brevlådan – Allt som blir kvar. Och jag fastnar direkt. Varje mening är skriven med omsorg, varje ord noga utvalt. Jag läser den i en fjällstuga och på ett tåg men jag är inte där. Jag är ung igen. Jag är ung och hjärtekrossad på betongvarma gator en Stockholmssommar i juli. Jag kan inte överleva om det inte är för vänner och kanske kan jag inte överleva alls?

Sandra – tack för världarna du skapar. Tack för dina ord. Tack för inspirationen. Puss!