Bröllopsfina

foto: Appendix fotografiFoto: Appendix fotografibröllop_älvkarleby_0015bröllop_älvkarleby_0019bröllop_älvkarleby_0029bröllop_älvkarleby_0006

Igår packade vi in oss i bilen och körde 1,5 timme till Älvkarleby Herrgård. Våra vänner Jimmy och Nathalie skulle gifta sig, och vi hade inte räknat med att kunna gå på bröllopet, men eftersom Doris kom tidigare än beräknat, tänkte vi att vi skulle våga oss på att åka dit och vara med på vigseln i alla fall. Det gick sådär. Bilresan gick toppen, hon älskar att åka bil. Somnar som en stock. Däremot ville hon icke sova när vi var på plats, vilket var så typiskt, för hon brukar alltid somna i vagnen (antar att gårdagens lärdom är att det inte finns något ”brukar” när det kommer till spädisar ;). Hela resan gick hur som helst ut på att föröka få henne att somna, vilket aldrig lyckades. Basse lyckades i alla fall vara med på vigseln medan jag ammade och vi fick ju iaf se och säga grattis till Jimmy och Nathalie som var sååå fina! Ändå glad att vi åkte, roligare än att bara sitta hemma. Men vi har ju helt klart en ny chef i familjen, och man får nog vänja sig att det aldrig blir som man tänker.

De första två bilderna är tagna av Appendix Fotografi som var bröllopets fotografer. :)

Första bebisfria timmarna

fika-princess_0016 fika-princess_0012 fika-princess_0020I förrgår slängde jag på mig jeansjackan, läppstiftet och smet hemifrån i ett par timmar för att fika och babbla med min bästa Anna. Kände mig nästan som mig själv. ;) Än så länge ammar jag bara så får passa på att smita iväg mellan amningar. Så mysigt att komma iväg en sväng. Anna ska snart resa iväg och jobba utomlands ända till maj 2018 (hon ska på Europa-turné med musikalen Rocky Horror Show. Icke så tråkigt!). Får sådan separationsångest så det är inte klokt. Stockholm kommer ej vara detsamma utan henne!

 

Bergianska trädgården med Basse och Doris

bergianska_trädgården_0033_1

Häromdagen gjorde vi en utflykt! Jag, Basse och Doris.  Åh, så mysigt att vi är lediga och hemma alla tre nu. Nästa vecka går Basse tillbaka till jobbet och jag börjar känna mig nervös för att vara hemma själv med Doris. Men jag kommer väl in i det hoppas jag.

bergianska_trädgården_0022

Utflykten gick hur som till Bergianska trädgården – Sockholms botaniska trädgård.

bergianska_trädgården_0056

Hade aldrig varit här tidigare och jag fattar inte varför. Helt underbart utflyktsmål!

bergianska_trädgården_0031

Åh, underbara sommar, stanna för alltid?

bergianska_trädgården_0019_1 bergianska_trädgården_0078

Doris sov så sött i vagnen när vi promenerade omkring bland tusentals växter.

bergianska_trädgården_0035 bergianska_trädgården_0037 bergianska_trädgården_0047 bergianska_trädgården_0109

Vi åt lunch på gamla Orangeriet – hallå drömmig plats!

bergianska_trädgården_0122

Min gulliga man!

bergianska_trädgården_0113

Och min gulliga dotter!

bergianska_trädgården_0125_1

Vill äta upp de gulliga små fötterna!

bergianska_trädgården_0141

Många fåglar som ville hänga med oss.

bergianska_trädgården_0130_1

Lagom till att vår mat kom vaknade Doris såklart…

bergianska_trädgården_0121

Skrek som en liten illbatting tills hon var färdigbytt och fick mat.

bergianska_trädgården_0146Börjar ändå bli lite halvhyfsad på multitasking, även om det är en bit kvar tills jag känner mig helt avslappnad med allt kring amning. Det är ju en konst alltså!

bergianska_trädgården_0062Allt som allt en väldigt lagom utflykt med en liten nyföding. Så mysigt att göra utflykter med min lilla familj!

Min förlossningsberättelse

Innan jag blev gravid var jag ganska rädd för att föda barn. Känns ju liksom generellt så ologiskt att det ska gå att trycka ut en bebis genom underlivet, och så taskigt att naturen inte är skapt så att det kunde vara lite enklare, och inte förenat med dödssmärta.

Under graviditetens gång försvann dock min rädsla. Ju tyngre jag blev, desto mer peppad blev jag på att föda, ville ju verkligen bara sluta vara gravid, och få träffa vårt barn. Smart uträknat där ändå. Jag läste dessutom på mycket under graviditeten. Boken ”Att föda”, förlossningsberättelser, och sen gick jag och Basse profylaxkurs också (vilket jag tyckte var bra, främst för oss som par, att vi fick gemensamma verktyg så att han skulle kunna vara mer delaktig i mitt förlossningsarbete). Det gjorde att jag kände mig så förberedd som det går att känna sig. Helt ärligt så går det ju ej att vara förberedd, ty en har ju ingen aning om hur det ska vara eller hur det kommer gå, om det blir långdraget eller går fort, om det blir vaginalt eller kejsarsnitt,  men för mig kändes det ändå fint att göra det jag kunde. Det var mentalt lugnande för mig, att jag kände mig hyfsat insatt i olika scenarier.

gravid_vecka38

Trots att jag på ett vis var peppad inför förlossningen, så var jag också inställd på att den skulle bli förjävlig. Jag jobbar ofta så, tänker att om jag är inställd på det värsta, så kan jag ju bara bli positivt överraskad. Och vet ni? Jag var faktiskt positivt överraskad efteråt. Det var utan tvekan det ondaste jag varit med om, det var helt vidrigt jobbigt, men jag klarade det! Och känslan när hon gled ur min kropp och togs upp till mitt bröst. Herregud, vilken lättnad. Att vi hade klarat det tillsammans. Hon och jag. Med hjälp av duktiga barnmorskor och världens bästa Sebastian.  Helt plötsligt var hon här, och allt var förändrat.

Nu tar vi det från början…

Fredagen den 21 juli reste jag mig upp ur sängen på morgonen för att gå på toaletten. Helt plötsligt kände jag att jag inte kunde hålla tätt, och innan jag var framme vid toan var jag helt blöt, och vatten rann nerför benen. Jag satte mig på toaletten, och visste vaken ut eller in. Hade mitt vatten gått? Eller hade jag kissat på mig? Det var ju fortfarande 2,5 vecka kvar tills hon var beräknad. Jag ringde Basse som kom hem från jobbet, och sen åkte vi in till SÖS för att kontrollera. På vägen tänkte jag att det nog inte var vattnet, för det fortsatte inte sippra som de sa att det skulle göra, men när jag sen lade mig i gynstolen och läkaren som undersökte mig bad mig trycka på lite så forsade mitt vatten ut på golvet. Det var ingen tvekan. Vattnet hade gått. Vi blev tillsagda att åka hem och invänta värkar, och om de inte skulle komma igång så skulle vi höra av oss 48 timmar senare för att få en tid för igångsättning, ty om vattnet går finns det infektionsrisk, och då får ungen inte vara kvar så länge i magen.

Jag och Basse fick rejält adrenalinpåslag här. Vi skulle alltså inte vänta 2 veckor till. Vi skulle få träffa vår bebis inom de närmsta dygnen. Spända och peppade åkte vi och åt våfflor på Älskade Traditioner innan vi åkte hem för att invänta värkar.

Några timmar senare, började jag faktiskt få värkar. Men inte så starka och ganska glesa. Vi hade fått veta att vi skulle åka in om det var 3 värkar på 10 minuter, innan dess var det inte lönt, för då skulle vi bara få åka hem. Mina värkar var inte så täta. Hela fredagen gick, hela lördagen gick, och mina värkar fortsatte komma glest. Ibland 5 minuter emellan, ibland 20, ibland ännu längre. Lite ont gjorde det, men inte värre än att jag andades igenom dem. Natten mellan lördag och söndag hade jag cirka 1 värk var 10:onde minut, och jag tänkte att nu, nu drar det kanske igång!  På söndag morgon försvann dock värkarna nästan helt och jag började tappa hoppet. Ställde in mig på igångsättning och på att det skulle bli världens längsta förlossning.

På söndagen ringde vi in till SÖS för att få tid för igångsättning, men det var såklart fullt överallt, och de skulle höra av sig till oss när det fanns plats. Vi var på listan, men de kunde inte säga när vi skulle få plats. Det här var för övrigt den jobbigaste biten på hela min förlossningsupplevelse. Att gå hemma, veta att det finns infektionsrisk, inte veta vad som händer i ens kropp, känna att allt ansvar ligger på mig och min intuition, och inte veta när man skulle få komma in. På söndag eftermiddag var jag på bristningsgränsen av oro. Jag hade knappt sovit på över 2 dygn, konstant känt efter, konstant varit orolig. Helt slut var jag. Jag bröt ihop när jag pratade med barnmorskan. Vi fick då veta att vi var välkomna in till SÖS klockan 18.00 för igångsättning. Äntligen! Vi åt mat, packade ihop oss och satte oss i bilen.

Väl på SÖS vart vi väl omhändertagna. Här märktes ingen platsbrist. Snälla och lugna barnmorskor. Det var sååå skönt att vara på plats och känna att inte allt ansvar låg på mig längre. Vi installerade oss i rummet, och efter en stund skulle min barnmorska undersöka mig för att se vilken igångsättningsmetod som skulle vara aktuell. Hon såg chockad ut när hon undersökte mig:

– Nu kommer du bli glad Isabelle. Livmodertappen är helt utplånad, och du är öppen 7 cm. Du är mitt i aktivt förlossningsarbete!

Här blev jag så himla lycklig och fick så himla mycket ny energi! Hade väntat mig att ingenting hade hänt eftersom värkarna varit så glesa och inte så värst onda,  och så var det precis tvärtom! Kände mig som en supermänniska som öppnat mig så mycket utan att det gjort mer ont. Nu var det liksom bara att köra slutspurten, och det gjorde vi!

Vid 21.00 sattes det in värkstimulerande dropp och då drog det igång vill jag lova! Nu började det kännas ordentligt. Jag andades frenetiskt med lustgasen och värkarna blev värre och värre. Jag sa hela tiden att jag klarade mig på lustgas när de frågade om epidural men vid 23-tiden började jag tappa det och skrek att jag visst ville ha epidural. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så jättemycket härifrån. Var så himla hög och borta pga smärta och lustgas. Medan de förberedde för epidural började jag dock känna ett kraftigt tryck nedåt och efter en undersökning och en värk som jag ”följde med i”, dvs krystade lite lätt, så var jag öppen 10, så epiduralen hanns helt enkelt inte med.

Öppen 10 cm alltså, och det var dags att börja krysta. Varje krystning var som ett enormt tryck neråt, som att jag ville bajsa och man hade inget val annat än att följa med, samtidigt som jag blev tillsagd att ta i allt jag någonsin hade. Jag satt först på förlossningspall, men det var inte så skönt, så jag flyttade mig till gynställning och blev kvar där. Hade säkert gått fortare om jag ställt mig upp, men var så fruktansvärt trött när barnmorskan föreslog det att jag bara orkade ligga kvar där jag låg. Att krysta var det jobbigaste jag gjort i livet. Doris ville inte komma ner med huvudet ordentligt så det tog väldigt lång tid. Tror jag krystade i närmare 50 minuter, och på slutet var jag sååå trött att jag knappt trodde det skulle gå. Då kom en till barnmorska in och hjälpte till genom att trycka uppifrån på min mage. Enligt Basse stod han bredvid mig och la hela sin tyngd på min mage och pressade. Efter förlossningen var min mage helt lila av blåmärken efter hans tryck, men det sjuka var att jag knappt kände hans tryck, pga var så fokuserad på vad som hände mellan mina ben, och smärtan där var så mycket större. Sista värken säger barnmorskan att vi eventuellt måste ta en sugklocka på nästa värk, och det ville jag ju inte, och fick väl på så sätt till den sista kraften, för äntligen kom huvudet igenom och sen gled kroppen ur mig. Och det var den skönaste känslan i livet. Och hennes lilla skrik det finaste jag hört. De la upp henne direkt på mitt bröst och hon var alldeles täckt av fosterfett och tittade på oss med stora ögon. Barn är fulla med adrenalin efter förlossningen och är väldigt pigga direkt när de kommer ut, och har nog aldrig sett hennes ögon så tydligt som då. Så låg hon där, helt plötsligt var hon liksom i den här världen, och det var den största känslan. 00.03 den 24 juli, på min pappas 60-årsdag och min lillebrors 25-årsdag. 3850 gram och 51 cm lång (så jag var glad att hon valde att titta ut lite tidigare). Basse fick klippa navelsträngen och efter en liten stund gled moderkakan ur mig med en liten krystning. Det kändes inte alls och den kom ut hel och fin, så det var skönt.

BB_0051_1

Här någonstans började Doris rostla och andas konstigt. Hon hade fortfarande fostervatten i lungorna (vilket är vanligare om man är född lite tidigt) och de fick gå iväg med henne en liten stund för att hjälpa henne med det. Dock var jag aldrig orolig, de var tydliga med vad som hände. Basse följde med dem, och jag låg samtidigt kvar och blev sydd av barnmorskan. Jag sprack 2:a graden men inte så djupt, det tog inte så lång tid, men minns att jag började längta här efter att all aktivitet runt mitt kön skulle vara klar. Och till slut var den ju äntligen det (även om jag var rejält svullen och öm i flera dagar, och blöder det gör jag än. Det är ju liksom ingen walk in the park för könet att gå igenom en förlossning om en säger så. Har aldrig längtat så mycket efter ett hel och ren punani som under de här dagarna, haha. Men nu två veckor senare känns det rätt ok. Lite knipövningar på det här så!)

När jag var färdigsydd kom Doris tillbaka till mig och hon fick ligga vid bröstet en stund innan Basse tog över henne så att jag kunde fika lite och ta en dusch. Jag var rejält medtagen efter förlossningen och det började märkas ordentligt här. Jag var helt grå i ansiktet och skakade i hela kroppen. Jag hade förlorat ganska mycket blod och hade järnbrist redan innan så jag antar att det var det som spökade. Fick ligga och vila lite och de tog tempen på mig några gånger men ansåg att jag var i ok form antar jag för hux flux skulle vi ut ur rummet och ta oss till BB-hotellet. Där fick vi ligga kvar i 2 dygn för att de skulle ha lite koll på rossliga lungor, gulsot och så att jag skulle få hjälp med amningen.

BB_0039Jag var fortsatt sliten under dessa dygn och det var skönt att vara kvar och få lite hjälp med allt. Jag kämpade på med amningen (som jag verkar ha fått ordning på nu, peppar peppar), gick som en hundraåring pga så svullen mellan bena, vågade inte sova pga ville titta så att allt var bra hela tiden, och drabbades emellanåt av baby-blues-svängar och stod och hulkgrät på toaletten pga så trött och så mycket hormoner.

Slutligen fick vi åka hem på stapplande ben. Basse har nog aldrig kört så försiktigt i hela sitt liv. Och nu är vi här hemma, och hon lär oss varje dag hur vi ska vara hennes föräldrar. Det är inte det lättaste, men vi blir bättre och bättre.

Doris_mamma_0007 BB_0003

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det var den sjukaste upplevelsen att föda barn. Det går inte att föreställa sig. Så ont, men också så fascinerande. Det gick bättre än jag trodde, men kan ju inte påstå att jag längtar till en eventuell nästa gång i framtiden. För nu är jag väldigt stolt över min kropp som tagit sig igenom det här. Både graviditeten och förlossningen. Och väldigt stolt över vår dotter som är det finaste jag sett någonsin. Det var värt alla krämpor som gravid, och all smärta under förlossningen. Tusen gånger om.

Hej från en barnvagnspromenad

kvällsprommis_näckrosen_0026

kvällsprommis_näckrosen_0036

kvällsprommis_näckrosen_0051

Hej från bubblan! Vi kämpar på här hemma med att lära känna vår lilla Doris och vårt nya liv. Så mysigt, men också så nytt och läskigt. Svårt att förstå signaler, och ibland är jag så orolig att hon inte ska må bra att jag nästan går sönder. Vill liksom titta så hon andas hela tiden. Hon är ju så liten och bräcklig, och vi har ju aldrig tagit hand om något så viktigt i hela våra liv. Herregud, denna oro. Blir den bättre när hon blir lite större och mer stabil eller är det så här det kommer vara resten av livet nu?

Jag ska skriva lite mer om hur allt känns senare, och håller också på att jobba på min förlossningsberättelse, den är snart klar. Ville bara titta in och säga hej med några bilder från vår kvällspromenad igår. Jag hade en ny klänning från Zara som funkar när en ammar. Jobbar mycket skjortor/skjortklänningar just nu. Doris älskar förresten att åka i vagnen, hon somnar gott på en sekund. Och det är så mysigt att vara på barnvagnspromenad. Och så härligt att promenera utan att vara gravid. Blir starkare i kroppen för varje dag nu, och det är helt underbart. Tack hörni för alla grattis till lilla Doris. Ja, som ni hör så har hon ju fått ett namn. Hon är en Doris, helt klart en Doris. <3

Hon är här!

image1-2
BB_0026 BB_0048

BB_0051_1

BB_0059 028B1217 028B1207

Inte ville hon vänta tills 8:onde augusti inte. Nope! Den 24 juli (på min pappas 60-årsdag och min lillebrors 25-årsdag) tittade hon ut och förändrade allt för alltid. Jag har så svårt att förstå. Så svårt att förstå att det var hon som låg i min mage för bara några dagar sedan. Hon är det finaste jag någonsin sett och jag har svårt att hantera alla känslor jag känner. Känner mig så lyckligt lottad och så tacksam. Jag kommer berätta mer för er lite senare, om förlossningen och allt runtomkring. Men för nu är jag bara i nuet med min lilla familj. Ni märker när jag är tillbaka. ;)  Kommer nog uppdatera aningens snabbare på Instagram. Följ mig där om ni vill! Jag heter @isapedersen.

Ett stycke tavelvägg

tavelvägg_sumpan_0041_1

Hej och välkomna in i vårt vardagsrum i Sundbyberg! Eller ja, ena halvan av rummet iaf, vårt vardagsrum är hyfsat stort, på andra halvan har vi matplats och lite annat.  Alltså, har på riktigt aldrig trivts så bra i någon lägenhet som jag gör i denna. Vet inte vad det är, men den kändes hemma på en gång. Den känns charmig, hemtrevlig, bra energi liksom. Och så gör ju uteplatsen sitt också såklart. :)

tavelvägg_sumpan_0028_1

Häromdagen satte vi upp lite tavlor. Tycker tavlor är bland det svåraste i ett hem, hur man ska placera dem. Vi bestämde oss till slut för att göra en tavelvägg vid soffan, och det är ju inte heller alltid det lättaste. Finns ju en massa knep för hur man kan göra. Lägga ut på papper på golvet och rita runt tavlorna och sen överföra det till väggen t.ex  (som Vintagefabriken visar så fint HÄR).  Och sen alla knep hur man kan tänka med linjerna (att t.ex nederkanten är rak, eller överkanten). Vi gjorde inget av detta, haha. Vi bara körde på känsla, gillar inte när det blir för perfekt. Och man kan ju alltid ändra om det blir megaknas.

tavelvägg_sumpan_0062

Vad är det för tavlor då kanske någon undrar? Om jag får säga det själv tycker jag att de är väldigt fina. Den blå Henri Matisse-postern har jag beställt på Allposters. Den rosa i mitten samt den andra Matisse är från Stilleben.dk (de har så mycket fint!). Det svartvita fotot köpte jag och Sebastian till oss själva i present när vi var i Paris. Och de två små-tavlorna är inramade tapeter från min gamla arbetsplats – nämligen Photowall (tapetrester är ju faktiskt hemskt tacksamt att använda till en tavelvägg).

tavelvägg_sumpan_0064

Sen fortsätter tavelväggen på den andra väggen och där hittar vi två foton som jag fotade i Gdansk förra året som jag förstorat upp, och så ytterligare en poster från Stilleben.dk.

tavelvägg_sumpan_0051Vi jobbade lite pyramid-känsla när vi gjorde tavelväggen, och trots att jag är ett stort fan av raka linjer, så tycker jag det blev lite spännande såhär. Lite knasigt och lekfullt, men ändå genomtänkt. Känns så skönt att vi typ är i ordning i lägenheten nu. Ska få hit en elektriker nästa vecka för lite fix så att vi kan få upp lampor i vardagsrummet, men sen orkar vi nog inte mer innan bebis. Övrigt småfix får växa fram med tiden. Det är ju bara roligt ju!

PS. En kan ju tro att detta är ett sponsrat inlägg då jag länkar till höger och vänster, men det är det inte. Det är bara ren och skär gratis inspiration från mig till er. ;)  Jag lovar att vara tydlig de få gånger jag samarbetar, vilket är väldigt sällan nuförtiden. Just nu tjänar jag ingenting på den här platsen, utan skriver och fotar för att jag tycker att det är roligt. För min skull och för er som eventuellt vill läsa. Om ni läser och tycker om blir jag såklart alltid väldigt glad för kommentarer, det är liksom det som blir min betalning kan man ju säga. Lite kärlek i kommentarsfältet. :) Det gör att jag blir peppad och tycker att det är kul att fortsätta. Det var det hele. Puss på er!

 

Lata dagar med babyfix, inredningsfix, böcker och vila

latadagar_0005

Jag sover så dåligt på nätterna nu. Vaknar en gång i timmen och måste gå på toa, äta något, titta på tv för att distrahera mig etc.  Jag är trött på dagarna, men inte så sömnig som man kan tro. Men försöker ligga och vila lite då och då. Och ligga lite högt med fötterna så de inte svullnar så mycket.

latadagar_0005-1

Annars är vardagarna väldigt lugna. Basse är på jobbet och jag såsar runt. Gör det jag orkar. Som att sitta här och blogga och dricka iskaffe och äta Basses hembakta bondkakor. Mums! Han har fått något slags ryck och blivit så huslig på sistone. Bakat bröd och kakor och grejer. Helt underbart! Tur att han har mycket energi när min tryter.

latadagar_0017

Njuter av blommor gör jag också. Här är förra veckans bukett från Flowery, ni vet jag prenumererar ju, så lyxigt!

latadagar_0013-1

Fixar lite med det jag orkar. Som att försöka bestämma hur tavlorna ska hänga här hemma. Fortsättning följer…

latadagar_0024-1

Och ordnar för bebis i sovrummet. Vi har satt upp två IVAR-skåp som blir bebis-förvaring. Tyckte det blev bra. Har lurat lite på om jag ska måla in dem i samma färg som väggen, men de är ju fina som de är också, så jag vet inte. Måste väl kanske behandla dem oavsett så de inte gulnar, men orkar ej just nu. Skötbord får bo i sovrum till att börja med, har ingen självklar plats i badrummet, plus att det är så långt mellan vårt sovrum och badrum så tänker att det här kanske är smidigare när man ska byta på nätter och så. Det visar sig hur det funkar. Vi börjar såhär!

vagga_0011

Kolla vilken fin vagga som står redo här hemma! Den sov Sebastian i när han var liten. Åh, så glad över den! Kaninen köpte vi till bebis och sover med varje natt, och den oranga björnen är min gamla vapendragare. Fick den när jag föddes av morfar och mormor och den var min absoluta favorit.

latadagar_0030-1

Jag sitter såklart ute på vår uteplats emellanåt och trycker dagens ranson av piggeliner och läser böcker. Den här boken läste jag ut häromdagen. Mycket bra! Boktips!

latadagar_0032-1

Ett annat boktips!

latadagar_0043-1

 

Annars har jag oxå roat mig med att klippa stjälkar från min Monstera så att den kan föröka sig. Behöver fler växter här hemma.

Tja, det var väl ungefär det jag fyller långsamma vardagar med. Och lite serietittande, och lite slösurfande, och en massa massa tankar på bebisen. Är glad, oroar mig, längtar, blir nervös. Allt i en salig blandning.  Nästan svårt att tänka på annat nu faktiskt. Måtte allt gå bra nu sista tiden. Förlossningen och att bebis kommer ut frisk och stark. Det är allt jag önskar.

Bad på Lidingö

lidingö_0013

I lördags bestämde vi oss att det var hög tid att premiärbada. Vi åkte ut mot Lidingö till en badplats där vi aldrig varit förr – Fågelöuddebadet.

lidingö_0024

Trevlig badplats faktiskt! Fanns en kiosk, gräsmattor, sandstrand, hopptorn bl.a. och var inte så mycket folk där just denna dag.

lidingö_0016_1

Ja, man är ju ingen lätt liten badnymf längre direkt, haha.

lidingö_0029

Mmm, isglass. Ge mig! Keep em coming!

lidingö_0036 lidingö_0097

Vi hittade en egen lugn liten del på stranden.  Jag har svårt att hitta en bekväm liggställning, så jag vankade mest av och an och doppade fötterna i vattnet.

lidingö_0099

Fanns dock en sten där som var en sådan skön sitt-pall. Kändes som jag skulle kunna föda mitt barn på den pallen. Får väl dra dit om jag inte får plats på något BB. (usch ,vill inte tänka på allt det här med hur mycket kris det är inom förlossningsvården. Helt sjukt att man ska behöva oroa sig för sånt när man snart ska föda. Som om det inte vore nog med annan oro liksom. :( )

lidingö_0054

Kollade med kaggen om den var ok inför badet. ;)

lidingö_0059

Det blev bara ett snabbt dopp, men ändå gött!

lidingö_0041

Basse dök i fort.

lidingö_0028Så mysig dag. Glömde nästan bort mina krämpor för en stund. Sommar är det bästa som finns.

 

 

En liten grillkväll i Sumpan

grillkväll_0011

I fredags bjöd jag och Basse in till en spontan liten grillkväll, och vips så satt de här gullungarna i mitt sovrum och sippade sangria.

grillkväll_0007

Just nu orkar jag verkligen inte vara ute på så mycket äventyr (är sååå trött i kroppen, men så räknas ju också min graviditet som fullgången i övermorgon, så det är kanske inte så konstigt), så är så himla perfekt när folk kommer till oss och hälsar på lite istället. Blir så glad!

grillkväll_0024

Jag och Emmie körde en liten gravid-dans i köket medan vi väntade på grillen. Jag var typ helt slut efter 30 sekunder, haha. :)

grillkväll_0028

Sen satt vi på vår ute-plats och käkade. Anna och Mattias var gulliga som alltid.

grillkväll_0035

Jag hade bakat en kladdkaka som vi dukade upp inne, pga att det ändå blev lite kallt när solen var borta. Vi bor ju i Sumpan liksom, inte Grekland.

grillkväll_0043Det lilla gänget. Så glad att de kom! Dock körde det här preggot hem dem vid elva pga hur mycket jag än älskar att socialisera så blir jag heeeelt slut efter några timmars umgänge. Men mysigt vare! :)